Post-Durban: klimatförhandlingarna får inte överges men behöver ecocide-hjälp

Många är de, som med viss rätt, nu menar att klimatförhandlingarna i FN:s regi är ett enda stort, farligt slöseri med tid. Efter många grubblerier håller jag inte med, av två skäl: dels för att det globala problem som klimatförändringarna är kräver det internationella samfundets poolade resurser för att kunna adresseras, och dels för att ett nytt och högst lovande lagförslag inger hopp för en stressad planet.

Av: Tim Isaksson

I slutet av november skrev jag en artikel om de då stundande klimatförhandlingarna i Durban. Den handlade om varför vi inte har råd att ge upp klimatförhandlingarna oavsett hur dåliga resultat de verkar frambringa. I mitten av december visste jag inte längre om jag kunde skriva under på den.

Artiklarna publicerades tre dagar innan förhandlingarna började. Två veckor senare var tanken att förhandlingarna skulle vara över och jag skulle skriva en kort uppföljande artikel. Det som hände istället var att förhandlingarna drog ut på tiden och den uppföljande artikeln dröjde i två och en halv månad. Att jag tog så lång tid på mig har berott på desillusionering, förvirring, sorg. För trots att det krävdes två extra dagar innan förhandlingarna kunde avslutas blev resultatet enormt fattigt. Jag borde ha lärt mig av förhandlingarna i Köpenhamn och Cancun att inte räkna med några stordåd, och visst var förväntningarna på Durban väldigt nedskruvade, men jag kunde ändå inte tro att det var sant.

Flera avtal slöts. Viktigast är att den långsiktiga strategin, den om ett ambitiöst avtal där alla viktiga utsläppsländer ingår, överlever, men de enormt tråkiga nyheterna är att delegationerna enades om att avtalet inte behöver vara klart förrän 2015 och börja gälla förrän 2020. Det som inte fick hända, hände alltså. Vad gäller Kyotoprotokollet får det troligen en andra åtagandeperiod, mellan 2013 och 2017, men det blir mycket försvagat eftersom Kanada, Ryssland och Japan ser ut att lämna det. För den gröna fond som ska hjälpa utvecklingsländer att ställa om bestämdes en struktur, men de tunga besluten saknas. Framförallt saknas pengarna. Det har sagts att dessa ska komma främst från den privata sektorn men hur detta ska gå till är okänt.

Kontentan är att vi ger upp på målet vi gemensamt (och med föråldrade vetenskapliga belägg, ska tilläggas) har enats om, att hålla uppvärmningen till två grader. Att det enda av substans vi kan enas om är att skjuta beslut på framtiden är talande för hur illa ute vi är. Det var ingen direkt överraskning att det gick så här men jag ville ändå inte tro att vi kunde agera så ansvarslöst. På många sätt var det ett långt finger i ansiktet på hela processen, som på två år har lyckats ändra allt genom att inte bara passera avtalets ursprungliga tidsmål utan även skjuta fram det sex år.

Jag blev trött. Jag tappade intresset för förhandlingarna. Jag skrev ingen uppföljande artikel. Jag köpte nästan argumenten som vissa miljövänner förde fram, att det bästa vi kan göra är ett tydligt avståndstagande från den ineffektiva FN-processen. Trots att jag i min artikel bara ett par veckor tidigare hade intagit motsatt position kände jag mitt lilla kvarvarande förtroende för UNFCCC (och i viss grad världen) sippra iväg. Varje ”vad var det jag sa”-inlägg i debatten gjorde mig lite mer övertygad.

Allt har ändrats men förblir detsamma

Sen började jag tänka. Under sjutton krävande, frustrerande, skenheliga och fantastiskt långsamma COP-möten har vi ändå skapat ett ramverk, en process, ett erkännande från samtliga stater att klimatförändringarna är verkliga och farliga, en plan för hur vi ska komma fram till och implementera ett avtal som inkluderar alla världens länder, och mycket mer. Förhandlingarna har dessutom agerat oerhört medvetandeskapande om klimatförändringarna för människor runtom i världen. Kan vi verkligen kasta bort allt detta jobb? Ju mer jag tänker på det desto mer tror jag inte vi har råd med det.

Jag är en FN-vän. Trots alla de enorma, oförlåtliga misstag som gjorts i organisationens namn under åren är FN vårt viktigaste forum för att samla världens länder och överkomma gemensamma problem. Klimatförändringarna är det kanske största av dessa och därför behöver vi fortsätta jobba outtröttligt för att se till att klimatförhandlingarna sköts bättre. Vi får inte minska trycket på dem och låta de minst ambitiösa tillika mest verklighetsfrånvända sätta agendan. Det klimatförhandlingarna har kommit fram till är inget mindre än en mardröm, ja, men vi kan fortfarande vakna ur den. Det långsiktiga avtalet ska fortfarande fyllas med innehåll och med tanke på att varje dag vi väntar innebär exponentiellt växande svårigheter med att mitigera klimatförändringarna – och anpassa oss till dem – måste vi se till att vi 2015 står med ett avtal vi idag inte ens vågar fantisera om och att världens regeringar börjar arbeta mot avtalets mål långt innan 2020. Det är en fantasi, men visst är det så att mardrömmar ibland övergår i de vackraste sköndrömmar?

Efter en lång betänketid har jag alltså kommit fram till att jag står för vad jag skrev i min artikel i november. Det må vara sant att inget avtal alls hade varit bättre än det vi fick, men att inte ha några klimatförhandlingar är långt sämre än fortsatt dialog och några till krävande, frustrerande, skenheliga och fantastiskt långsamma COP-möten med potential för ljus i slutet av tunneln. Underblåsta av de fortsatta extrema väderförhållanden vi troligtvis men förhoppningsvis inte kommer se de närmaste åren, tillsammans med ny forskning, kommer den tvekan som oförklarligt nog fortfarande finns antagligen också sjunka undan till fördel för förnuftet och våra folkvaldas underutnyttjade ledarskapsförmågor. Det finns hopp för klimatförhandlingarna!

Alternativ behövs ändå

Mycket av hoppet jag har fått tillbaka för klimatförhandlingarna kommer dock från annat håll, ett håll som kan hjälpa till att göra ambitiösa utsläppsminskningar mer troliga. För på samma gång som förhandlingarna fortfarande har potential i sig själva kan man inte blunda för realiteten och man kan inte slå dövörat till pessimisterna. Om det är något som Durban visat är det att klimatförhandlingarna behöver all hjälp de kan få. Detta är inget nytt. Kampen mot klimatförändringarna har förts på flera fronter under många års tid. Städer och regioner gör mer än nationer, privatpersoner visar vägen för miljoner, innovatörer och samhällsentreprenörer sätter de små grå i arbete och den privata sektorn inser att stora pengar och miljöhänsyn ofta går hand i hand. Samtidigt sker dessa på betydligt mindre skalor än klimatförhandlingarna. Finns det inga stora initiativ i den globala skalan som kan bli som ett syskon till förhandlingarna och ge dem välbehövd draghjälp med att mitigera klimatförändringarna?

Jo, visar det sig. Ett av dessa är för länder att komma överens om vissa mängder investeringar i förnyelsebar teknologi snarare än minskade koldioxidutsläpp, uppbyggt på tankesättet att något sådant vore lättare att komma överens om. Fast med tanke på marknaders tidigare inverkan på miljön och storskaliga biståndsprojekts (många av investeringarna skulle vara sådana) minst sagt tvetydiga nettoeffekter är det tveksamt hur bra det egentligen skulle vara. Som komplement kan det säkert bidra men att skrota utsläppsmålen till fördel för investeringsmål känns lite väl vetenskapsfrånvänt.

Ekomord

Ett i mina ögon betydligt mer lovande angreppssätt är ecocide-lagstiftning. Ecocide är den engelska juristen Polly Higgins skötebarn. Kort sagt går det ut på att naturen precis som personer och företag borde ha juridiska rättigheter. Som det är idag hamnar ekosystemens behov, vars tillgodoseende vi alla är beroende av, allt för ofta sist på prioriteringslistan. En lösning vore att stifta en internationell lag som adresserar dessa miljömässiga frågor på den globala skalan, närmare bestämt att stifta den femte lagen om brott mot freden. I sällskap med folkmord, brott mot mänskligheten, aggressionsbrott och krigsbrott skulle Ecocide, ekomord (jämför med genocide, folkmord), prövas vid Internationella brottsmålsdomstolen i Haag, ICC. Lagen skulle göra det olagligt för inte minst företag att förbise naturens hälsa i sin eviga jakt på vinster; även om att tjäna pengar och värna om miljön är långt ifrån oförenliga går det inte bortse från att ecocide-lagstiftning skulle vara ett slag mitt i hjärtat på det sen 70-talet förhärskande företagsparadigmet att företagsledningen ska arbeta enbart med maximal aktieägarutdelning för blicken.

I förslaget som Higgins lämnade in till FN definierar hon ecocide som:

”the extensive destruction, damage to or loss of ecosystem(s) of a given territory, whether by human agency or by other causes, to such an extent that peaceful enjoyment by the inhabitants of that territory has been severely diminished.”

(Med ”other causes” menas att det ska bli straffbart för regeringar att inte agera vid naturkatastrofer.)

Ecocide-lag skulle göra miljöhänsyn till ett obligatoriskt förebyggande ansvar för att undvika ekologisk skada. De som skulle hållas ytterst ansvariga är bolagens vd:ar, som då naturligtvis kan fällas även om skadan inte var avsiktlig. Higgins vill inte se en massa företagschefer bakom lås och bom utan vill snarare avskräcka från att bortse från miljökonsekvenser från första början. Hon är inte heller anti-profit men hon inser att det måste finnas gränser som tar hänsyn till planetens diton. Risker för miljön måste minskas och energisystem måste ställas om för att ta hänsyn till våra ekosystem. Higgins vill ändra sättet på vilket vi gör affärer, influera internationell policy om klimatförändringar och tvinga regeringar att förändra incitamentsstrukturer och omdirigera subventioner till att gå till förnyelsebar energi snarare än fossilindustrin.

Men det är en lång väg att gå. För att göra ecocide till det femte brottet mot freden måste ett tillägg göras till 1998 års Rome Statute of the International Criminal Court, vilket kräver stöd från två tredjedelar av domstolens medlemsstater för att gå igenom. Med tanke på vad som står på spel kommer detta bli oerhört svårt, men förslaget har fått många anhängare. Senare i år ska en första omröstning äga rum och fram till dess har Higgins gett sig ut på en världsturné för att söka stöd från regeringar runt om i världen.

Fejkad rättegång visar potentialen

På hemmaplan har hon redan visat den stora potentialen med ecocide. I september förra året anordnade Higgins och hennes kampanjteam nämligen en fejkad rättegång i Englands Högsta domstol där brottet som prövades var ecocide, i enlighet med den till FN inlämnade texten. Riktiga jurister, domare och expertvittnen samsades i salen med fiktiva chefer för företagen bakom oljespillet i Mexikanska Golfen och oljesandsutvinningen i Alberta, Kanada, spelade av skådespelare. Rättegångens utkomst var inte förutbestämd utan allt var på största allvar och Higgins själv var nervös – ifall lagförslaget höll måttet i Englands Högsta domstol skulle det vara en riktig framgång, och om inte skulle det vara tillbaka till ritbordet som gällde för att formulera något som kommer bli ännu svårare att få igenom.

Efter bara 50 minuters överläggningar drog sig juryn (av personer ur allmänheten) tillbaka för överläggningar, varpå den förklarade vd:arna för oljesandsföretagen skyldiga  och vd:n för målets BP-stand in för oskyldig. Higgins såg detta som en stor framgång men tog även med sig insikter om hur lagförslaget kan förbättras.

Kritik mot ecocide

Föga förvånande har ecocide-förslaget mötts av mängder av kritik, allt från anklagelser om orwellianska ambitioner till att det är en god tanke men att det internationella rättssystemet inte är kapabelt till att effektivt skipa rättvisa i dessa brott mot freden. Det sistnämnda är en mer praktisk än ideologisk kritik. Pragmatism behövs definitivt i det bråda och kritiskt viktiga miljöarbetet men jag fäster ändå inte mycket vikt vid denna kritik, för varför skulle sådana hinder inte gå att överkomma, med rätt vilja? Vissa menar att vi bör avskräcka från ecocide genom ett prissystem för ekosystemtjänster som bötfäller negativa externaliteter och allokerar knappa offentliga resurser dit de gör bäst nytta. Detta är en legitim kritik som behöver betänkas noga. Å andra sidan är det också väldigt svårt att skapa ett välfungerande sådant system, som dessutom baseras på mycket av tänket om att marknader är effektiva och hållbara så länge prissignalerna är förutsägbara och rimliga – samma tänk som förde oss hit.

Det finns även kritiker som i någon slags omvänd neo-malthusianism menar att det är naivt att tro att en ecocide-lag skulle ha något att sätta emot det hydramonster som vår ekonomi är p.g.a. befolkningstillväxten; om ett företag avskräcks från miljöförstörelse, antingen genom lagens förebyggande kvalitet eller genom att företagschefen döms för ecocide, kommer den ständigt ökande efterfrågan som mer folk på jorden innebär se till att ett annat företag tar dess plats. Jag menar dock att detta är ett högst problematiskt och uppgivet sätt att se på de miljömässiga utmaningar vi står inför och att det dessutom lika väl skulle kunna användas för att argumentera emot alla försök att bekämpa t.ex. klimatförändringarna.

Den kritik som jag finner är mest allvarlig är istället att lagen skulle lägga allt ansvar på personerna högst upp i hierarkin, t.ex. vd:arna, snarare än på företagen i sig. Ett av försvarsadvokaternas argument i den fejkade rättegången var att man måste hålla perspektiven rätt när man jämför ecocide med krigsbrott, och att deras klienter hängs ut som enorma syndabockar. Samtidigt är det svårt att sätta ett företag i fängelse och därmed skulle mycket av avskräckningsfaktorn förloras – om en vd innan varje beslut måste ta in risken att personligen hamna i fängelse bör besluten bli mer ekologiskt ansvarstagande än om det är företaget som helhet som får skulden. Det går alltid att diskutera lämpligheten i strikt ansvar, särskilt i ett område som miljöpåverkan där en enskild anställds egenfattade beslut eller misstag kan få enorma konsekvenser. Dessutom kompliceras ansvarsfrågan enormt av att det som ligger bakom miljöförstöring, efterfrågan på en viss produkt, i de flesta fall härstammar från konsumenter snarare än företagen, så varför ska tillhandahållaren få ta allt kriminellt ansvar? Varför ska vi bara bekämpa symptomen? Vi behöver diskutera om det är rimligt att hålla enskilda personer ansvariga för så stora skeenden.

Den främsta kritiken är dock angående vart gränsen går för vad som är ecocide och därmed straffbart. Bl.a. är ordet ”extensive” i Higgins definition högst öppet för tolkning. Sådan kritik om svårtolkade formuleringar eller kriterium kan förvisso riktas mot många lagar men i denna kontext av väldigt komplexa sammanhang blir det särskilt problematiskt, inte minst för att det i många fall kan krävas stora naturvetenskapliga kunskaper för att säga hur stor skadan på ett ekosystem faktiskt är. Samtidigt är denna kritik enklare att bemöta än de mer ideologiska, och den skulle till viss mån med tiden förminskas ”av sig själv” genom praxis.

Den stora komplementariteten talar för

En synpunkt som inte är kritik mot ecocide i sig utan som är mer målorienterad är ifall en ecocide-lag kan vara tillräckligt flexibel och dynamisk för att hjälpa oss att uppnå mål uppsatta av miljöforskare. Den sätter ju liksom inga mål och som bekant kan rättegångar dra ut väldigt på tiden, en icke önskvärd situation för ett ivägskenande klimat i starkt behov av omedelbara handlingar. Detta talar för att ecocide bäst skulle tjäna som ett komplement till andra arbetsmetoder, t.ex. klimatförhandlingarna. Det skulle kunna bli en växelverkan med en del utsläppsminskningar och en del sanktioner. Det här med sanktioner i ett annat ramverk än förhandlingarna själva tror jag har stor potential eftersom frågan om sanktioner för icke-lydnad är känslig (det finns t.ex. inga sanktionsmöjligheter inom Kyotoprotokollet). Med en ecocide-lag skulle även motståndet mot utsläppsminskningar minska eftersom regelboken för alla samhällssektorer skulle skrivas om på ett högst grundläggande sätt där begreppet ”ekonomi” skulle ha rört sig tillbaka mot sin ursprungliga betydelse av resurshushållning.

Frågetecknen är många och kritiken kan inte viftas bort, men till syvende och sist handlar mycket om att vi inte har så mycket val. Vi kan välja mellan icke-alternativet att göra ingenting, att fortsätta i samma dysfunktionella fotspår eller att söka nya vägar. Med tanke på vad som står på spel är sistnämnda alternativ det klart mest lockande, och där ter sig en ecocide-lag som den starkast lysande stjärnan. Vi har helt enkelt inte råd att inte utnyttja alla de kanaler som det internationella samfundet kan skänka oss. Polly Higgins har här visat oss en stor möjlighet som vi bör omfamna, diskutera (framförallt ansvarsfrågan) och sen fastställa.

Med en ecocide-lag på plats tror jag att vår art skulle ha långt mycket större möjligheter att tackla de multipla hot vi står inför idag, inte minst klimatförändringarna, och förslaget har gett mig mycket av mitt hopp tillbaka –förhoppningsvis kan det hjälpa till att göra detsamma för klimatförhandlingarna.

Av: Tim Isaksson