Krönikor

When is an issue an issue and what defines a non-issue? Or rather: must an issue be declared as such?

I den individualistiska tidsålder som vissa påstår att vi lever i hör man ibland slagordet ”krossa jantelagen!”, som om den låg som ett hinder i vägen för lycka och framgång och det goda livet. Men skulle det inte kunna vara så att jantelagen till viss del i själva verket bara manar till försiktig återhållsamhet?

Jag har försökt föreställa mig hur det är att ligga i mitt eget blod, döendes. Jag har försökt att frambringa den känslan och kylan sedan jag hörde talas om dådet i Trollhättan. Jag har däremot inte undrat över någonting angående mannen som beväpnad gick genom korridorerna. Han är ett pussel med få bitar och ett simpelt motiv.

Fort Europa har länge stått intakt; muren som innan delade Tyskland försöker nu förhindra flyktingar från att komma in Ungern. En mur är en väldigt bra metafor för just förnekandet. När man bygger en hög mur kan man inte längre se problemet. Ser man inte problemet, finns inte problemet.

1951 skrev Theodor Adorno den kända raden ”Ingen poesi efter Auschwitz”, men kanske är det tvärtom, när det hemska syns, så bör texten inse sin samtid.

Craving the sense of control is human. That you’ve got things covered, or rather – in the perhaps purest form of homo economicus – covered as well as possible.

Åtskilligt må vi diskutera vem vi är. Idogt debattera om huruvida vår existens har ett syfte. Blotta jaget, tanken, livet kan tvistas om. Utbasunera tvivlandets lov. Granskning, kritiskhet och distans är det moderna samhällets professionella dygder. Men en av få frågor av relevans är om vi lever. Ty lever vi?