Utdrag ur papperstidningen

Lund – staden som vibrerar av studentliv, akademiska framgångar och kulturell historia. Men på en plats där folkmassor fyller korridorer, nationer och spex, ekar läktarna på Klostergårdens IP ofta tomma. Det har blivit en symbol för stadens märkliga paradox: en storstad i miniatyr med över 100 000 invånare och en enorm tillströmning av unga människor, men ändå utan ett levande fotbollsengagemang. Ikväll, den 21 november klockan 18.30, kan allt detta vara på väg att ändras. 

Det är en grå och mulen dag i november. Jag kliver på pendeltåget till Malmö som är försenat för femte gången denna vecka, sätter mig på första lediga plats, tittar ut genom fönstret och tåget börjar sakta rulla mot Malmö. Mobilen plingar till i fickan, det är ett sms från en av mina närmaste vänner hemma i Göteborg. “När kommer du hem igen, jag saknar dig?”. Liknande meddelanden med samma klang och innehåll har dykt upp i mobilen titt som tätt sedan jag flyttade till Lund för drygt ett år sedan; “När kommer du hem igen?” “Det var så längesen vi sågs!” “Det är inte som det var när vi var yngre…” 

Korre, parran, TDC, pol kand, sittning, spex, lundensiskt, lundakarneval och studentikost- vad betyder alltihop? Som en nyinflyttad gröngöling i Lund är mycket av det självklara i själva verket inte så självklart och Lund känns kanske inte ännu som hem ljuva hem. Men till alla mina obevandrade medmänniskor, som liksom jag själv landat i Lund denna höst – frukta icke! Än finns det hopp för oss, och jag tror minsann att vi kan hitta hem i denna möjligheternas stad. 

Vad är det som försiggår? Vi har att göra med en B-psykos hos reseutskottet. Först Budapest, sedan Berlin och nu Baleal? Och vad gäller framtida resor verkar besattheten kring bokstaven B vara fortsatt tongivande – Lupef styr även skutan till alpbyn Bad Gastein nästa år. Denna bokstavsmani är såklart en förunderlig slump, men kan den ändå vara ett vinnande koncept? Jag var med när Lupef besökte surfbyn som börjar på B och anser mig därför ha mandat nog att yttra mig i frågan.

Tre veckor efter det amerikanska valet sitter jag i Austin, Texas. Trump har precis vunnit valet
och medan vi svenskar fruktar de nästkommande fyra åren är stämningen på topp här. Hur
kan det egentligen vara så, att personer som jag har så mycket gemensamt med, kunde rösta
fram en person som mitt land ser som en jubelidiot som vill avbryta globalt samarbete och
riskerar internationell säkerhet? Jag gör mitt bästa för att försöka förstå.

På Lunds nationsklubbar gäller en strikt ”en enhet per person-princip”.
Reglerna sägs främja ansvar och säkerhet, men leder allt som ofta till
frustration och långa köer. Är det inte dags för nationerna att fråga sig själva
om principen gjort sitt?

Från alla håll hörde jag hur utbytet var en underbar möjlighet; för att vidga sin världsbild, lära känna nya människor från alla delar av världen och få uppleva något som skulle få en att växa som människa. Vad jag inte visste då var att utbytet skulle vara ett tillfälle för mig att hitta hem – inte bara rent faktiskt genom att få möjlighet att dela denna upplevelse med delar av min familj som bor här i Chile, men också genom att få hitta hem till mig själv. 

Under sommaren 2021 blev jag förälskad. Det var varken första eller sista gången, men vad som gjorde det annorlunda den här gången var att det var i en plats. Vår familj var på roadtrip genom Sverige och vi besökte Studentstaden med stort S. Och nej, det var verkligen inte Uppsala. Jag hade förälskat mig i Lund. 

Den 11 november gästades Studentafton av historieprofessorn Lars Trägårdh, ordförande i den kommitté som har tillsatts för att ta fram en svensk kulturkanon. Vad innebär egentligen en svensk kulturkanon och vad ska den innehålla? Regeringens direktiv är tydliga men Trägårdh är inte helt överens med sin uppdragsgivare om uppdragets utformning. Under aftonen gav Trägårdh många svar, men lämnade oss med ännu fler frågor.

Vad gör man egentligen på praktik? Medan utbytesstudenternas äventyr med vackra utflykter, exotisk mat och nya vänner flödar på instagram, är det desto svårare att få en inblick i hur det är att testa på arbetslivet. Praktikeleverna skriver sin kandidatuppsats, sticker iväg till annan ort och lämnar därmed ofta Lund för gott. För att få en bättre bild av i livet som praktikant har därför Panorama följt polkandstudenterna Thea Erlandsson och Tim Gashi, som under vårterminen praktiserade inom två olika branscher på Riksdagen.

Under sensommaren skaffade jag Tik-Tok, mest för att algoritmen på Instagram reels blev dålig och jag blev rekommenderad Tik-Tok till bot för min abstinens. Jag har varit en hängiven skrollare sedan länge nu, kanske sedan i sjätte klass då man först skaffade Instagram. Av den generationen vet jag också att man borde vara källkritisk till internet. Att bilder photoshoppas och att influencers bara lägger ut det roliga ur vardagen är nog vi alla medvetna om. Men när jag laddade ner appen bemöttes jag av en trend, som kändes overkligt verklig men inte minst bekant.

”Våga vägra Linkedin” säger min bästa vän och jag instämmer. Finns det inte något sjukt
ogenuint med den appen? På appen får jag det att låta som att mina livserfarenheter berikat
min personlighet och utvecklat mina färdigheter. Jag skriver att jag jobbat på restauranger
och hur det har utvecklat mina ”skills”, såsom stresshantering, teamwork och bla bla bla.
Men vilken svensk ungdom har inte jobbat på en restaurang? Låter det inte ogenuint och
självgott att beskriva det som någonting som gör just mig speciell?