Hur förkastliga är de förenade förorenarnas förhandlingar?

Uppståndelsen kring årets upplaga av FN-klimatförhandlingarna är mindre än närmast föregående års, med viss rätta: inte många framsteg görs.  Eftersom det går så trögt medan klimathotet blir värre för var dag som går har till och med vissa klimatkämpar börjat förespråka skrotning av förhandlingarna eller åtminstone att inte bry sig om den och istället fokusera på botten–upp-lösningar – en inställning som riskerar att bli vanligare i framtiden. Men finns det verkligen så lite hopp om klimatförhandlingarna att vi hade klarat oss bättre utan dem?

Av: Tim Isaksson

[Denna artikel handlar om att vi trots de konstanta besvikelserna måste behålla klimatförhandlingarna och sätta stor press på våra regeringar att ta dem på allvar. Läs här om varför förhandlingarna går så trögt trots att hotet är större än någonsin.]

Efter åratal av besvikelser vid klimatförhandlingar, särskilt vid 2009 års Köpenhamn-möte, har det även bland de som oroar sig allra mest över klimatförändringarna blivit vanligare att inte bry sig om förhandlingarna. De som tappat hoppet menar att aktivister istället bör lägga sitt fokus på att skapa förändringar nerifrån och upp på deras respektive hemmaplaner.

Andra argumenterar liknande men menar att vi bör bry oss enormt om förhandlingarna, men bara i den utsträckning att vi ser till att det inte blir någon överenskommelse!¹ Detta eftersom ett avtal i dagsläget skulle bli alltför urvattnat för att kunna göra någon skillnad och därför riskerar att bli kontraproduktivt.²

Det ska sägas att sådana här åsikter fortfarande inte är jättevanliga – de flesta klimataktivister bryr sig fortfarande om förhandlingarna – men de riskerar att bli vanligare om nu Durban blir en sådan besvikelse som det ser ut. I denna artikel argumenterar jag för varför jag inte vill se en sådan utveckling (artikeln riktar sig dessutom även mot dem som kanske fick upp intresset för klimatförhandlingarna under den stora hypen inför COP-15 i Köpenhamn men som sen tappade det i besvikelsen efteråt). För samtidigt som jag sympatiserar med besvikelsen över förhandlingarnas icke-resultat och anser pessimismen vara legitim, tror jag att det är farligt att skrota klimatförhandlingarna; de har hittills onekligen misslyckats uppnå vad som krävs för att minimera risken för katastrofala, ivägskenande klimatförändringar, men betyder det att förhandlingsramverket i sig är hopplöst felkonstruerat och fel väg att gå? Kan det inte snarare handla om att det är dagens regeringar (med sina uppbackare och befolkningar, i de demokratiska fallen) som är att skylla?

Sant, som världsläget ser ut idag kommer klimatförhandlingarna med största sannolikhet inte leda till den utkomst vi så desperat behöver – ett eventuellt avtal skulle varken bli starkt nog eller komma på plats i tid – men finns det inget hopp om förbättringar? Finns det ingenting på denna sida utbredda katastrofala väderhändelser och ett snabbt förändrat klimat med obeskrivliga konsekvenser för människor, som kan ändra förutsättningarna för förhandlingarna? Jag håller med om att Durban är kört men jag anser att klimatförhandlingarna ändå kan komma att spela en stor roll i framtiden, och att vi därför bör behålla dem som en del i den nödvändiga strategin att agera mot klimatförändringarna från så många vinklar som möjligt.

Jag tror inte förhandlingsramverket behöver förändras för att klimatförhandlingarna ska bli ett bra verktyg, men däremot krävs stora förändringar i deras förutsättningar.

En ny diskussion behövs

Ett sätt att förändra förutsättningarna för klimatförhandlingarna och därmed göra dem mer relevanta är att omformulera diskussionen. För problemet är inte att regeringarna inte förstår problemet eller tror på vetenskapsmännen (det gäller mest deras väljare/undersåtar) eller att de är helt ovilliga att minska sina utsläpp – om alla andra gör det också. Problemet är snarare att klimatförändringarna behandlas precis som majoriteten av internationell politik: som en maktkamp. Som ett nollsummespel där den som tvingas skära ned mest på utsläppen förlorar medan vinnaren är den som kan förändra så lite som möjligt av sin ohållbara livsstil. ”Affärer som vanligt” tolkas som ”goda affärer”. Ohämmad konsumtion firas som ett mål i sig medan empati och att värna om de mest utsatta får finna sig i att sitta på andra parkett, om ens där.

Ibland känns det som att ett ”varmt” kallt krig utkämpas under förhandlingarna – utvecklade länder mot utvecklingsländer – och med tanke på att Kina är det land som släpper ut mest växthusgaser och övriga utvecklingsländers utsläpp också ökar i skrämmande takt, börjar det allt mer likna en sorts terrorbalans. Massförstörelsevapnet koldioxid används av bägge parter för att hota den andre med enorma utsläpp (maskerade i argument om ekonomisk tillväxt) för att få sin vilja igenom. Tyvärr verkar inte vapnet vara skrämmande nog, för det framfantiserade nollsummespelet har snarare varit ett minussummespel med ett antal motsvariga atombomber släppta varje år.

För att komma bort från denna återvändsgränd måste vi börja samarbeta snarare än bara försöka hitta nya sätt att maximera vår egen välfärd på andras bekostnad. Givet att det senare har varit den politiska doktrinen under en väldigt lång tid är det lättare sagt än gjort, men ett första steg kan vara att sluta se klimatfrågan som en dikotomi mellan antingen tillväxt eller minskade utsläpp. Många är det som har predikat om de mängder av gröna jobb som en omställning till förnyelsebar energi skulle skapa, men det var inte förrän i februari som vi fick en riktigt banbrytande och allmänt ansett opartisk rapport i ämnet. FN-organet UNEP:s (United Nations Environmental Programme) Towards A Green Economy: Pathways to Sustainable Development and Poverty Reduction visar övertygande att en grön ekonomisk omställning av alla sektorer skulle skapa fler jobb än vad som går förlorade och även leda till högre tillväxt. Den betydande siffran 1–2% av global BNP skulle behövas som investeringar i grön teknik och infrastruktur, men då detta är ungefär lika mycket som dagens subventioner till fossilbränslen skulle pengarna alltså kunna komma delvis därifrån. Om sådana subventioner tas bort blir förnyelsebar energi även mer konkurrenskraftig relativt fossil energi. Rapporten illustrerar möjligheten för oss att snarare se utsläppsminskningar som ett plussummespel som vi alla tjänar på, särskilt om vi hjälper varandra dit.

I den mån de utvecklade länderna behöver/kan upprätthålla evig tillväxt i en ändlig värld är Towards A Green Economy en stark inspiration till hur detta kan göras mer hållbart, och förhoppningsvis får rapporten bra genomslag på Durban-förhandlingarna (och nästa års konferens om hållbar utveckling i Rio de Janeiro, kallad ”Rio +20” för att fira det banbrytande Earth Summits jubileum). Många hävdar dock att de utvecklade länderna måste titta längre än så och ställa om sina ekonomier till nolltillväxt, helt enkelt för att allt annat skulle leda till ekologisk katastrof på sikt och inte minst när utvecklingsländerna aspirerar till samma levnadsstandarder. En av de främsta förespråkarna för denna approach är rapporten Prosperity Without Growth? – The Transition to a Sustainable Economy av britten Tim Jackson med medarbetare. Rapporten främsta argument är att vår ekonomiska modell inte är hållbar, att s.k. frånkoppling (fortsatt tillväxt med reducerad resursförbrukning i absoluta tal) hittills har visat sig vara ouppnåeligt och ingenting säger att det skulle gå att uppnå i framtiden heller, samt att masskonsumtionen inte har gjort oss lyckligare på samt urholkat vårt samhällsengagemang.

Denna diskussion skulle de utvecklade länderna behöva föra varandra emellan men även med utvecklingsländerna, för att samtala om vad de inte bör sikta på. Det skulle troligen förändra förutsättningarna för klimatförhandlingarna i grunden och öka chanserna för ett sannerligen konstruktivt globalt samarbete för klimatet. Sådana diskussioner skulle också påskina det som talar allra mest för oss, nämligen att vad vi gör för att klara av klimatkrisen har potential att vara en stor del av lösningarna för många andra av våra problem, t.ex. en ostabil ekonomi byggd för regelbundna ekonomiska kriser (som idag är små i jämförelse med vad vi skulle se i kölvattnet av ett ivägskenande klimat); ökande kostnader när vi själva måste betala för de ekosystemtjänster vi hittills avnjutit gratis; globala och inhemska ojämlikheter och orättvisor; globala och inhemska maktspel snarare än samarbeten; urholkningen av vår samhällskänsla; och många andra sociala och psykiska problem. För alla dessa problem hänger samman. Med sådana morötter allmänt erkända skulle förhandlingarna definitivt gå enklare.

Gräsrötterna ger hopp även för förhandlingarna

Många tvivlar emellertid på att ett sådant skifte kommer materialiseras hur mycket vi än tjatar; med tanke på dagens medielandskap och politiska engagemang kommer det dröja länge innan sådana systemkritiska ingivelser får utrymme i den generella allmänna debatten och i synnerhet innan de tränger in ordentligt i klimatförhandlingarna. Därför anser de att klimatförhandlingarna bör läggas åt sidan medan vi istället ägnar vår tid och energi åt att snabba på den processen – åt gräsrotskampanjer, NGOs, förändring nerifrån–upp och decentraliserad omställning (företag och privatpersoner som gör goda klimatgärningar på egna initiativ eller efter press från t.ex. konsumenter respektive personer i deras närhet). Sådant arbete är livsviktigt, ja t.o.m. det allra viktigaste eftersom det är attitydförändringar som i grund och botten krävs, men jag hävdar fortfarande att klimatförhandlingarna fortfarande kan ha en enormt viktig roll att spela, och till det syftet tycker jag mig se tecken på ljusningar vid horisonten som är väl värda att hoppas på och hjälpa fram. Det är dessa vi måste hålla liv i klimatförhandlingarna för så att det inte behöver bli som vissa hävdar, att det behövs massiva naturkatastrofer för att förhandlingarna ska ändra karaktär.

Tesen att klimatförhandlingarna är fel väg att gå styrks ofta med att tillräckliga resultat aldrig kommer uppnås eftersom det kräver att USA kommer ombord. Argumentet går att republikanerna – uppbackade av t.ex. Tea Party-rörelsen, industrilobbyister som US Chamber of Commerce och de numera ökända Koch-bröderna – lyckats pränta in i väljarna antingen att klimatförändringarna är dravel eller att de skulle kosta dem deras jobb att försöka lindra. Precis som man på något sätt lyckats övertyga många amerikaner om att sjukvård för alla är oamerikanskt sägs hela den amerikanska livsstilen stå på spel med allt vad individuell frihet heter – och när väl konstitutionen har åberopats kommer varenda amerikan slåss för sin rätt att göra vad den vill. Samma oöverstigliga svårigheter sägs gälla för Kina och det ”maktfullkomliga” kommunistpartiets storskaliga naturfientliga ambitioner.

Men trots att detta må vara sant i dagsläget och något som måste bekämpas, finns det samtidigt ett helt annat USA – ett USA fullt av innovation, oro för klimatförändringarna, global sympati och civila mobiliseringar för att hitta lösningar. Tusentals personer lyckades t.ex. genom civil olydnad och massiva, oupphörliga protester stoppa (åtminstone tillfälligt) den stora Keystone XL-pipelinen från kanadensiska Albertas ”klimatbomb” till oljesand som skulle gå igenom sex amerikanska delstater och över en av världens största akvifer (grundvattenansamling). Demonstranterna pressade Obama till ett beslut som faktiskt var enbart hans då kongressen inte hade något att säga till om i frågan – vetorätt när den är som bäst. Och detta är bara ett av tusentals inspirerande exempel. På många platser över landet sker det dessutom massiva livsstilsförändringar i mer hållbar riktning³. Naturligtvis finns det även ett annat Kina (och alla andra länder), och även om aktivisterna där har det lite hetare om öronen gör de ett enormt viktigt och framgångsrikt jobb.

Det är just detta, att NGOs och vanligt folk så starkt har visat vad de är kapabla till medan förhandlingarna inte uppnått någonting, som är det huvudsakliga bränslet för de som vill skrota klimatförhandlingarna. Argumentet går att det är på lokal nivå och gräsrotskampanjer vi ska fokusera all vår energi, att det är på delstats-, regional- och stadsnivå de inspirerande exemplen kommer och att det ju ändå är där det riktiga arbetet ändå ska ske till slut. Det är företagen och innovatörerna där som hittar lösningar och det är där folket bor och fabrikerna ligger och alltså där förändringarna måste ske. Det är inte personerna i en konferenssal långt borta som ska göra jobbet för oss eller bestämma hur vi ska tackla klimatfrågan, det ska vi göra själva.

Detta är dock en sanning med modifikation och en något naiv bild av verkligheten, för hur mycket kan vi egentligen åstadkomma utan den centrala makten, våra regeringar? Sant, det är vi som tillsätter dem (förhoppningsvis), och sant, vi sätter därmed deras agenda, men utan ett globalt avtal kommer det bli svårt – särskilt för utvecklingsländerna som behöver ett avtal som förser dem med finansiering och teknologi – att pressa våra regeringar till att förse den samordning och de investeringar som krävs. Hur gärna vi vill tro det kan vi dessutom aldrig vara säkra på att människor i andra länder, eller städer för den delen, verkligen kommer jobba (hårt) för klimatet. Att tvinga dem att göra det är ju hela poängen med ett avtal. Tvång är alltid sämre än frivillighet men i den situation vi befinner oss har vi inte råd att sätta allt vår hopp till människors goda sida.

Jag vill vända på gräsrotsargumentet och istället säga så här: om vi genom decentraliserat arbete o.s.v. kan förändra folks attityder och livsstilar och inducera riktig politisk förändring hade vi kunnat använda detta momentum för att transformera klimatförhandlingarna. För att återigen lyfta det viktiga amerikanska exemplet ser jag som sagt flera ljuspunkter vid horisonten som skulle kunna tyda på att sådan förändring är på väg. Vissa tror t.ex. att nämnda pipeline-stopp kan bli en slags vändpunkt för klimatet i nästa års amerikanska presidentval medan andra pekar på hur viktigt det är att miljörörelsen och Occupy-demonstranterna har hittat en del gemensam mark och att detta med stor sannolikhet (för att låna klimatforskarnas terminologi) betyder mycket för det amerikanska folkets kommande, revolutionerande politiska uppvaknande inför klimatförändringarna. Occupy må utgöras av en enormt politiskt bred skara människor, men de har ändå den gemensamma nämnaren att de tycker dagens politiska ekonomi är felkonstruerad. De må vara oense över exakt hur felkonstruerad, men bara deras nummer visar att rörelsen har en enorm potential. Och även om Occupy inte blir revolutionerande i ordets riktiga, samhällsomstörtande betydelse kan den få enormt genomslag på det amerikanska presidentvalet ifall miljöaspekten vävs in ordentligt i rörelsen. Förutsatt att Obama inte godkänner fler våldsamma nedslag på demonstranterna finns det en stor chans att de skulle ge honom och det demokratiska partiet ett kraftigt miljömandat efter president- och kongressvalet. Därefter skulle Obama förhoppningsvis kunna börja göra det klimatarbete han utlovade redan 2008 men som (den amerikanska) tiden inte varit mogen för. Att amerikanska miljonärer börjar slåss för att få betala mer i skatt är ett kanske inte helt relaterat exempel men ändå hoppingivande för att viktiga förändringar sker i det amerikanska samhället).

Förhoppningsvis kan sådana eventuella politiska omvändningar (som också kan uppstå om det kommer nya, skrämmande forskningsrön, även om de befintliga naturligtvis borde vara långt mer än tillräckliga) galvaniseras till att tjäna klimatet. Dagen då det händer ska vi vara glada att vi inte har övergivit klimatförhandlingarna, för det är då saker kan börja hända på riktigt. Om vi däremot i det läget låtit dem förfalla och förtvina till att bli ännu mer av en klubb för förorenarnas inbördes förnekande kommer vår förmåga att snabbt nyttja en sådan medvind vara kraftigt nedsatt och därmed fördröja den kritiska processen – ett misstag vi inte har råd med i detta bråda läge. Snarare än att vända bort blicken från dessa pinsamma förhandlingar bör vi därför istället rikta strålkastarna mot dem för att hålla dem alerta och visa att de inte kan komma undan med vad som helst.

Ja, det är ett stort, sent ”om” ifall sådana politiska förändringar är på intåg, särskilt med tanke på den rådande ekonomiska situationen (även om man som gjort kan argumentera att denna bör vändas till klimatets fördel), och ja, det finns inga garantier för att klimatförhandlingarna ens med ett upplyst USA skulle leda till ett bra avtal. Men det är långt bättre än ingenting, och tänk om liknande förändringar sker i andra länder samtidigt! Jag säger inte att klimatförhandlingarna inte bör kritiseras, för det bör de sannerligen, utan jag säger att vi inte har råd att kasta bort vårt enda sant globala forum för att hitta lösningar på vårt gemensamma problem. Vi kan inte förlita oss enbart på förhandlingarna eller enbart på decentraliserad omställning – bägge måste med. Vi har inte råd att unna oss lyxen av en enda arbetsmetod utan måste ansamla energi nog att använda oss av alla medel vi har.

Vi kan få det nödvändiga förkastliga att fungera

Vi kan förändra klimatförhandlingarna, men bara om vi förändrar oss själva. Vi måste alla sluta tänka kortsiktigt och rösta med kortsynta plånböcker och istället börja agera med vår gemensamma framtid i blickfånget. Vi måste alla ställa om vår konsumtion till en som sliter mindre på vår enda planet. Vi måste sluta sätta allt vår hopp till teknofixer – teknologiska framsteg behövs men vi kan inte ta risken att tro att de kommer lösa alla problem⁴. Vi måste alla tänka på och diskutera detta livsviktiga problem.

Därefter måste vi representera oss själva. Vi måste slå ut de eliter som så länge fått sätta klimatagendan och ersätta dem med folkets röster – gräsrötterna har gång på gång visat hur enkelt och fint globalt samarbete kan fungera. Förhandlingsdelegationerna behöver andra mandat och kanske också andra förhandlare; ”representanter” med särintressen andra än vår gemensamma natur måste ersättas av kunniga människor som bryr sig om vår allas natur, och förhandlare med händer i fossilburken ska aldrig mer få sätta sina fötter på förhandlingsgolven.

Vi alla har ett ansvar att göra allt det här, vilket är delvis varför jag säger ”vi” – det är också för att de flesta av oss tror på klimatförändringarna och att de behöver motverkas – men ändå händer så lite. Det är ett långt steg mellan prat och verkstad, men det måste tas! Att så omfattande attitydförändringar kräver att alla världens (klimat)aktivister lägger sin tid och energi på att katalysera i sina respektive länder är sant, men det är inte sant att de därför ska sluta titta på klimatförhandlingarna eller att vi ska skrota dem. För det finns fortfarande en chans att få dem att fungera. Viktigast av allt i den strävan är att vi måste bli arga – arga på de stora utsläpparna och de långsamma politikerna, men framför allt arga på oss själva. Vi måste bli förbannade!

Bara då kan klimatförhandlingarna – och decentraliserade omställningar – uppnå de resultat som krävs. För klyschan att globala problem kräver globala lösningar har aldrig varit mer träffande. Och samtidigt gäller även klyschan att gräset är grönare på andra sidan, för som vi såg ovan hänger allt samman: klimatförändringarna är inte ett isolerat problem utan ingår snarare i ett komplext nät av globala tragedier, så dess lösningar skulle göra vår situation bättre på mängder av plan. Att fördröja eller strunta i att lindra klimatförändringarna gör följaktligen dessa andra problem värre också. Alla incitament utan de allra mest kortsiktiga och egoistiska påbjuder alltså ansvarstagande och handling. Ett exempel på båda är att se till att stävja varje tendens till ett minskande tryck på klimatförhandlingarna, hur naturligt ett sådant än är efter åratal av besvikelser, och istället kalla in förstärkningarna och bjuda upp till ett allmänt utrop av bestörtning aldrig tidigare skådat.

Delegaterna i Durban och alla människor de representerar har ännu inte riktigt prickat rätt på prioriteringslistan, så hys inga förhoppningar på dem. Men klimatförhandlingarna kan inte skrotas för det – de är livsviktiga för vår och tusentals andra arters framtid. De behöver bara hållas mellan vettigare regeringar. Det finns fortfarande en möjlighet att klara tvågradersmålet, d.v.s. den genomsnittliga temperaturhöjning som forskare säger troligtvis gör att vi slipper de värsta katastrofala klimatförändringarna, även om det ser extremt mörkt ut. Om vi når en utsläppstopp innan 2020 – vilket kräver att vi inom fem år måste sluta bygga infrastruktur för fossilkraft och ha ett starkt internationellt avtal på plats senast 2017⁵ – och har en oerhörd tur kan vi klara tvågradersmålet. För att detta ska bli verklighet kan vi inte kasta bort ett av våra starkaste verktyg. Vi behöver bara lära oss använda det bättre. Vi kan få klimatförhandlingarna att fungera. Vi måste få dem att fungera.

Utan ett globalt, adekvat och juridiskt bindande (och sanktionerande) avtal kommer vi inte kunna uppnå den nationella och globala samordning och finansiering som krävs. Dessutom skulle vi gå miste om ett globalt klimatsamarbetes potentiella positiva överspillningseffekter på andra stora problem vi har. Hittills är vi inte i närheten av att uppnå något av detta. Riktiga förändringar i klimatfrågan sker inte på klimatförhandlingarna, de sker i allas våra sinnen. Men om vi lyckas lära, skrämma eller uppmana en kritisk massa av folk till handling så att vi mobiliserar långtgående politiska förändringar och därmed helt ändrar förhandlingarnas förutsättningar, vill vi då ha låtit vårt viktigaste forum ha förfallit under tiden och därmed fördröja de storskaliga, globala lösningarna?

Av: Tim Isaksson

Noter

¹ Dessa två sorters avfärdande av klimatförhandlingarna uttrycks bl.a. av sydafrikanska och brittiska aktivister intervjuade i det kanadensiska oberoende radioprogrammet Radio Ecoshocks avsnitt ”DURBAN Conference of the Polluters”

² Här tar en del positionen att det som bör skrotas inte är hela förhandlingsprocessen utan bara Kyotoprotokollet, antingen med argumentet att vi måste vara pragmatiska och därför låta länder sätta sina egna mål för utsläppsminskningar eller för att ha en chans att få med USA på tåget. Det förra diskuterar jag inte vidare för att det är galet och det senare kan läsas om här.

³ För att läsa mer om detta andra USA, se t.ex. senaste numret (#25) av livsstilsmagasinet Camino.

⁴ En artikel väl värd att läsa är Tom Athanasious ”Occupy and the Climate Negotiations” som även handlar om miljörättvisa, det komplicerade dagsläget som det ekonomiska läget sätter oss i och att Kina inte alls är så nära att överta USA att man kan jämställa de två i klimatförhandlingarna, m.m. Hur som helst rör den även vid ett annat argument som man skulle kunna använda för att sluta bry sig klimatförhandlingarna, nämligen att det vid det här laget är så kört att vi egentligen bara har ett hopp: en teknofix. Detta argument hörs inte så ofta men inställningen är desto mer vittspridd. Det heter att vi behöver teknologi för att rädda oss, antingen i form av lågkolenergi eller i form av geoingenjörskonst för att omkonfigurera tillbaka klimatet, och bör lägga allt fokus på att finna denna teknologi, inklusive pengarna som läggs på utsläppsminskningar och tiden som läggs på att prata om dem. Denna approach har inte diskuterats p.g.a. dess uppenbara oansvariga risker.

5 Jag vill betona att detta verkligen representerar en mycket svajig lina att balansera på. Dessutom är dessa två kriterier baserade på en analys av IEA, International Energy Agency, vilken alltid varit notoriskt dålig på att diskutera klimatförändringar. De verkar dock ha bättrat sig enormt de senaste åren, och med tanke på att en så traditionellt sett konservativ organisation säger att planerade energipolicys sätter oss på spåret till hela 6 graders uppvärmning, bör vi vara mycket oroade. Angående att nå utsläppstoppen 2020 är det många forskare som menar att den bör komma redan 2015, så börja be.

För en grundligare genomgång av IEA:s rapport, lyssna på Radio Ecoshocks program ”5 Years to Climate Hell”.