VÄRLDENS LÄNDER vs. KLIMATET – gisslandramat i klimatförhandlingarna

Ny december, nya klimatförhandlingar. I år riktas blickarna mot Sydafrika och Durban dit förhandlingsdelegationer, journalister och aktivister flockas under en intensiv dryg vecka. Trots att situationen för världens klimat bara blir värre är förväntningarna på förhandlingarna minimala. Varför går det så trögt? Varför hittar vi inte gemensam mark för att tackla vår arts största hot?

Av: Tim Isaksson

[Denna artikel handlar om varför klimatförhandlingarna går så oförlåtligt trögt framåt och högst sannolikt inte kommer leda till ett tillräckligt ambitiöst avtal, om något. Läs här om varför vi ändå måste behålla dem och ägna dem mer uppmärksamhet än någonsin.]

COP-17, den sjuttonde årliga upplagan av klimatförhandlingarna under FN:s klimatkonvention UNFCCC, går av stapeln i Durban 28:e november till 9:e december (COP står för Conference of the Parties men kallas av aktivister för ”Conference of the Polluters” eftersom många menar att FN-förhandlingarna mest bara uppnår syftet att låta de rika länderna förhala sina utsläppsminskningar). Om du inte registrerat detta är du förlåten – efter COP-15-misslyckandet i Köpenhamn 2009, bevakat av ett massivt mediauppbåd och hundratusen demonstranter på gatorna, har gammelmedias rapportering om klimatförhandlingarna blivit lika utrotningshotade som isbjörnarna.

Detta trots att det är tydligare än någonsin att det finns ett stort gap mellan vad som måste göras och vad som görs, ett handlingsutrymme som måste fyllas både av en äkta grön omställning (inget greenwashing-tjafs, tack) orkestrerad av våra regeringar och ett massivt mobiliserande av folket för att ställa om nedifrån–upp genom att ändra sina livsstilar samt sätta press på regeringarna att göra sitt jobb. Klimatförhandlingarna är, eller borde i alla fall vara, ett utomordentligt forum för att sätta en kraftig agenda för detta. Om världens regeringar där skulle komma överens om att verkligen lägga sin energi på att klara av klimatkrisen skulle saker kunna börja hända på riktigt.

Innan vi diskuterar varför de med största sannolikhet inte kommer göra det i år heller behöver vi en statusuppdatering om hur utgångsläget ser ut, både klimatmässigt och upptakten till förhandlingarna.

Skrämmande läge

Att både hypen kring förhandlingarna och pressen på förhandlarna, d.v.s. världens regeringar (och nej, sen Köpenhamn är det inte många statsöverhuvuden som rest till förhandlingarna), är mindre idag än för två år sedan är skrämmande. Redan till fjolårets förhandlingar i Cancún, Mexiko var nedtrappningen påtaglig, en trend som trots vissa oväntade framsteg i Cancún alltså har fortsatt. Tyvärr beror detta nog mindre på att Durban är mindre allmänt tillgänglig än Köpenhamn och något mindre lockande än Cancúns soldränkta stränder, än att maktens granskare – världens folk – tappat intresset. Ekonomiska kriser och vardagsbekymmer känns mer relevant och påtagligt än några ”abstrakta” ”framtida” förändringar i klimatet. Särskilt för de rika länderna i norr, Sverige i allra högsta grad inkluderat, känns sådana problem avlägsna och oviktiga för stunden – om man ens tror på dem (hur man nu kan avfärda en enig kår av vetenskapsmän).

Tyvärr har våra svårigheter att planera för framtiden blivit ett mindre problem på senare tid, men detta är bara på grund av ett mycket större problem: klimatförändringarna har redan börjat skörda tusentals offer. De senaste årens många extrema väderhändelser kanske nämligen borde döpas om till ”framtida normala väderhändelser”; en ny IPCC-rapport slår fast att antropogen global uppvärmning har lett till ökad frekvens och intensitet av cykloner, översvämningar, värmeböljor och torkor, vilket kommer leda till stort mänskligt lidande och degradering eller förstörelse av ekosystem, bland annat genom fler skogsbränder.

Samtidigt ser de långsiktiga utsikterna bara sämre och sämre ut, och många hävdar att det i Cancún omfamnade tvågradersmålet (som forskare, dock långt ifrån alla, säger håller oss på rätt sida om katastrofalt farliga klimatförändringar) är omöjligt att uppnå ifall revolutionerande förändringar inte sker nu, vilket tyvärr verkar osannolikt. En av de organisationer som hävdar detta är den av klimataktivister tidigare bespottade International Energy Agency, IEA (som förra året skrämmande, plötsligt och dämpat visade hur oljetoppen, peak oil, för konventionell olja inträffade redan 2006). De två största skälen för denna dystra utblick är enligt IEA att världens regeringar helt enkelt inte tar problemet tillräckligt seriöst samt att den nya fracking-tekniken för att utvinna naturgas ur berggrund avleder kritiska investeringar i teknik för förnyelsebar energi. De hämtar stöd för sin tes i de egna siffrorna över världens koldioxidutsläpp, som visar att vi förra året återigen slog nytt rekord och att utsläppsminskningarna som följde den ekonomiska krisen bara motsvarade en femtedel av 2010:s ökningar. Dessutom var dessa utsläpp hela sex procent högre än utsläppen under 2009! I rapporten räknar IEA även på vad tvågradersmålets klimatbudget är och kommer fram till att vårt tidsfönster att vända skutan är så litet som fem år.¹

I ljuset av detta blir man mörkrädd av att tänka på att vårt enda juridiskt bindande avtal för utsläppsminskningars första och kanske enda åtagandeperiod tar slut nästa år och kanske inte kommer få en ersättare. Redan COP-15 i Köpenhamn kallades för sista chansen att få ett avtal på plats i tid för att ta över efter 1997 års Kyotoprotokoll². Fjolårets Cancún-möte gavs sedermera samma status och vissa har desperat försökt att retoriskt förlänga detta till Durban, men i juni gick FN-klimatkonventionen UNFCCC:s chef Christiana Figueres ut och sade att deadlinen för att få en andra åtagandeperiod på plats i tid för att förhindra att ett glapp uppstår nu är passerad, eftersom länderna aldrig skulle hinna ratificera ett avtal även om ett sådant trots allt kom på plats i Durban. Oförlåtligt nog kommer vi alltså stå utan klimatavtal under en tid. Risken finns att glappet gör att klimatambitionerna bromsas upp och att osäkerheten kring vilka regler som kommer gälla gör att företag blir mindre intresserade av att satsa på utsläppsminskningar. Vi har haft fjorton år (längre än den nu tio år gamla Doha-rundans förhandlingar över WTO – och de har helt brutit samman flera gånger) på oss att diskutera hur fortsättningen till Kyotoprotokollet ska se ut och ändå har vi inte lyckats få någonting på plats – en skrämmande illustration av vår arts oförmåga att samarbeta.

Efter de smärre framstegen i Cancún uttryckte många att åtminstone lite av hoppet om FN-processen som Köpenhamn så brutalt slog ner hade återställts och att det nog ändå fanns en chans att nå fram till viktiga beslut i Durban. Sen dess har dock förväntningarna på Durban tonats ner gång på gång till att nu vara i princip obefintliga. Inte heller platsen skänker någon hjälp. Många tänker på frigörelse från förtryck och Nelson Mandela när de hör Sydafrika, men faktum är att det fortfarande är ett av världens mest ojämlika länder (vilket förvisso är en bra metafor för vad klimatförändringarna i stort handlar om). Även om landet är bland de mest utvecklade på kontinenten är fattigdomen utbredd och de politiska motstridigheterna kraftiga. Inget av detta behöver nödvändigtvis påverka förhandlingarna överhuvudtaget, men att folket inte har involverats alls påverkar definitivt: Sydafrika har gått tvärtemot Köpenhamns ”Hopenhagen”-kampanj (som ju i och för sig svärtades ner av polisbrutalitet) och snarare försökt minimera de egna invånarnas vetskap om mötet, vilket står i skarp kontrast mot fjolårets VM-fotbollsfest där hela landet mobiliserades. Dessutom syns den ojämlika maktförskjutningen även inne i förhandlingssalen. Sydafrika är kraftigt beroende av kolkraft för sin elförsörjning (som inte ens täcker alla hushåll). Som ett direkt resultat har dessa energibolag enormt mycket makt, vilket förklarar paradoxen att de har representanter på landets delegation till förhandlingarna! Och vad värre är så byggs just nu vad som kommer bli världens tredje och fjärde största kolkraftverk – vad sänder det för signaler?³ Sydafrika har också anklagats för att inte ha skött de praktiska förberedelserna ordentligt.

Detta gör naturligtvis inte utsikterna för ett avtal bättre, men sammantaget har det nog ändå minimal påverkan. Vad är det då som egentligen står i vägen?⁴

Stötestenarna

Precis som alltid är det motsättningen mellan de utvecklade länderna och utvecklingsländerna som är bakgrunden till stiltjen. Man är oense om det mesta: om hur stora utsläppsminskningarna behöver vara, när de totala utsläppen ska nå sin topp, hur juridiskt bindande målen ska vara och för vem, hur mycket utvecklingsländerna respektive de utvecklade länderna får släppa ut, hur utvecklingsländernas omställning ska finansieras, hur teknologiöverföring ska ske från utvecklade länder till utvecklingsländer (kapacitetsbyggnad/biståndskomponent/patentlättnader), om skogsskydd ska få räknas in och hur m.m. Det diskuteras också om Kyotoprotokollets efterföljare ska vara i form av en andra åtagandeperiod eller om protokollet ska skrotas till fördel för ett helt nytt avtal. I stora drag kan man säga att utvecklingsländerna vill behålla Kyoto för att det är det enda juridiskt bindande avtal vi har och för att de utvecklade länderna måste ta sitt historiska ansvar medan de själva ska få utvecklas (medan de gör frivilliga utsläppsnedskärningar), medan de utvecklade länderna med USA i spetsen vill få till ett nytt avtal där alla länders åtaganden ska vara juridiskt bindande.⁵

Självklart är det mer komplext än bara utvecklade länder på ena sidan och utvecklingsländer på den andra. Precis som i andra frågor är det tveksamt om man kan säga att två sådana distinkta block existerar, både baserat på deras uppförande i förhandlingarna och på att alla länder har sina egna förutsättningar i politik, existerande energistruktur och grad av utveckling. Fram till själva förhandlingarna brukar länderna dock ha bildat allianser och även om de självklart har backup-planer finns det tydliga grupperingar längs vilka de stora skiljelinjerna förenklat kan sägas gå: EU agerar överlag som en enhet, USA/Kina piskar många länder att följa deras linje med hot om ekonomiska sanktioner och utvecklingsländerna i G77 gör gemensam sak. Det finns dock tecken på att processen blivit än mer komplicerad att hålla koll på, men möjligtvis enklare att klara av: i Köpenhamn uppenbarade sig plötsligt en gruppering kallad BASIC, där Brasilien, Sydafrika, Indien och Kina (med ledarskap av de två senare och då särskilt Kina) i egenskap av ”framkommande ekonomier” arbetade tillsammans. De är en sorts kameleontgrupp i gränslandet mellan utvecklingsländer och utvecklade länder som vill sälla sig till världens stora spelare medan de samtidigt betonar sin tillhörighet till utvecklingsländerna och då särskilt G77-gruppen (för att de sympatiserar med dessa och vill leda dem ”mot Väst” i mer än en betydelse, men också för att slippa göra de utsläppsminskningar som kommer krävas av dem när de kommer allt närmre ”utvecklad”-status och får svårare att argumentera sig till ett utsläppsfrikort). I Köpenhamn fick BASIC-gruppen stor betydelse (även om länderna även agerade lite på egen hand) medan de i Cancún splittrades över om de kan acceptera att deras utsläppsminskningar ska vara juridiskt bindande eller ej; Sydafrika och Brasilien var för, Kina och Indien emot. Vad BASIC kommer att spela för roll i Durban återstår att se. Kanske har den redan upplösts som den ad hoc-grupp vissa menar att den var, eller så kommer BASIC-länderna återigen arbeta ihop för sina gemensamma intressen. Det är svårt att säga om BASIC har underlättat eller försvårat den diplomatiska processen hittills, men klart är att deras utsläppsmål, om än helst frivilliga, är minst lika ambitiösa som utvecklade länders, och att dessa måste finna sig i att BASIC-länderna bara kommer få mer att säga till om i framtiden.⁶

Mitt i denna röra går de stora utsläpparna Japan, Ryssland och Kanada ut och säger att de inte stödjer en förlängning av Kyotoprotokollet. Man kan spekulera i att det handlar om Fukushima-haveriet, naturgas respektive oljesand, men oavsett anledningarna utgör dessa länders motstånd ett enormt hinder för ett ambitiöst avtal – ja, vilket avtal som helst nästan. Till råga på allt gör Australien (känslig politisk situation efter det inhemska ramaskriet som följde den till slut införda kolskatten?) och Norge (nyhittad olja?) plötsligt ett gemensamt utspel i oktober där de menar att det är orealistiskt att få på plats ett nytt avtal innan 2015 – viket för övrigt är tidpunkten där många forskare menar att utsläppstoppen bör ligga – och att vi därför nu bör koncentrera oss på att bygga en stabil vägplan för hur och när viktiga beslut ska tas fram till dess. Förslaget är olyckligt i sig men kritiker pekar också på att ”the Bali Roadmap” från 2007 hade samma syfte och utformande men långt ifrån lyckades uppnå ett avtal i Köpenhamn, som var planen. Sorgligt nog har AOSIS-länderna (Alliance of Small Island States, alltså de länder som kommer påverkas allra mest av klimatförändringarna) tvingats stödja denna plan i brist på annat, men då går Japan, Ryssland och Storbritannien ut och vrider om kniven ett varv till genom att kalla även en sådan tidsplan för orealistisk och att siktet snarare bör ställas på 2018 eller kanske till och med 2020.

Supermakterna dikterar villkoren

Trots allt detta handlar det ändå mest om de två supermakterna Kina och USA. Det är de som sätter agendan och det är de som behöver vara ombord för att ett avtal ska kunna bli omfattande nog. USA ratificerade aldrig Kyotoprotokollet och än idag är kongressen minst sagt ovillig att godkänna några som helst krav på utsläppsminskningar. Självklart handlar det om republikanerna, som alltså bakbinder inte bara Obamas händer utan hela världens, i viss mån⁷. Det kommer därför inte hända mycket med amerikansk klimatpolitik innan nästa års presidentval, som dock även utgör en stor risk i och med att gänget republikanska presidentkandidater gång på gång bedyrat sin skepsis mot antropogena klimatförändringar (även om vissa menar och förhoppningsvis har rätt i att det är tveksamt om ens en republikansk amerikansk president verkligen skulle kunna avstå från en ledarposition eller backa ur klimatförhandlingarna, oavsett vallöften och retorik). Det ska dock sägas att inte heller demokrater är förtjusta i idén att skriva under ett avtal där utvecklingsländerna, och då framförallt Kina och övriga BASIC-länder, slipper påta sig juridiskt bindande utsläppsminskningar.

Kina å sin sida vill inte göra något som kan motverka dess ekonomiska tillväxt. Detta argument läggs oftast fram under etiketterna ”utveckling” eller ”fattigdomsbekämpning”, vilket Kina och resten av utvecklingsvärlden (många hävdar dock att Kina inte längre bör räknas hit) självklart har rätt till. Problemet är bara att Kina är så stort att även de måste inse att det inte är ett alternativ att gå samma väg som de utvecklade länderna har gjort. En ny modell måste hittas snarast med tanke på hur bråttom det är, men också med tanke på att vinsterna av de senaste tjugo-trettio årens enorma kinesiska ekonomiska framsteg förvisso har lyft miljontals människor ut fattigdom men ändå har spridits oerhört ojämlikt bland landets invånare (ja, det finns värre saker än ojämlikhet men den går ändå inte bortse från) och kommit till priset av enorm miljöförstörelse med lidande ekosystem och mänsklig hälsa som följd.

Stora satsningar på förnyelsebar energi görs – man är världens största producent av både förnyelsebar energi och tekniken för att tämja den – men samtidigt byggs det ständigt nya kolkraftverk och -gruvor, och även om regeringen på senare år har satt upp relativt bra miljömål (som i klimatets fall handlar om minskad ”utsläppsintensitet” snarare än minskade utsläpp) har topparna i det stora kommunistpartiet dålig kontroll över lokala partibossar som allt som oftast vill ta den snabbaste vägen till ekonomisk utveckling, oavsett vad det betyder för klimatet, vattendrag, floder eller luften de andas. Detta gäller desto mer ju längre bort man kommer från Beijing, och särskilt om Kina bara åtar sig frivilliga utsläppsminskningar kan man anta att upprätthållandet av dessa kan bli mycket svårt (vilket delvis motbevisar den dock fortfarande skrämmande möjliga verkligheten att demokratiska styrelseformer à la USA är sämre rustade att tackla miljöförstöring än auktoritära stater à la Kina) .⁸

Även om Kina knappast kan krediteras för att vilja höja klimatribban mer än exempelvis USA verkar landet agera desto mer konstruktivt i förhandlingarna: tillsammans med övriga BASIC-länder men framförallt i egen kapacitet har landet i uttalanden gjort det tydligt att man vill överbrygga gapet mellan utvecklade länder och utvecklingsländerna. Senast skedde detta genom att Kina uppmanade de senare att öka sina ansträngningar för att minska sina utsläpp, i ett första steg genom att forma konkreta planer att ta med till förhandlingarna som kan demonstrera utvecklingsländernas intentioner och ärliga vilja att bidra till att agera mot klimatförändringarna. Utsläppsminskningarna skulle dock fortfarande vara frivilliga, inklusive Kinas. Och detta är ett stort ”dock” eftersom initiativet därför troligtvis inte kommer överbrygga särskilt mycket av schismen med USA.

Hjältarna i underläge

Självklart finns det även inspirerande och därmed livsviktiga aktörer vid förhandlingsborden. De är få, med de finns. Klimatkonventionens chef Christiana Figueres är en av dem. Hon har visat stor vilja att uppnå framsteg och förmåga att leda förhandlingarna framåt. Förra året fick hon t.ex. stående ovationer för att ha klubbat igenom Cancún-överenskommelsen efter att ha kört över Bolivia när det som enda land satte sig emot (med legitima om än kanske för stunden orealistiska förbehåll om att överenskommelsen var för svag). Nu inför Durban har hon signalerat att hon vill se en andra åtagandeperiod för Kyotoprotokollet även utan Japan, Ryssland och Kanada (och USA). Många sätter därför hoppet till henne, men vad hon kan uppnå mot giganterna USA och Kina återstår att se.

En annan hjälte är nämnda Bolivias president Evo Morales som gjorde stort avtryck i Cancún och trots sitt motstånd även i slutskedet av det som sen sågs som en relativ framgång. Han har hyllats för att lyfta frågan om naturens egna rättigheter samt kräva att vi ska hålla temperaturökningen till bara en grad snarare än det överenskomna tvågradersmålet. Även om dessa krav är orealistiska behövs det någon på toppnivå som ställer dem och belyser att vad man hittills kommit överens om är långt ifrån tillräckligt ambitiöst. Förhoppningsvis kan Morales sätta sin stämpel även på Durban-förhandlingarna.

Tyvärr är dessa hjältar i kraftigt underläge. Övriga aktörer håller atmosfären som gisslan medan detaljer stöts och blöts i bråk som i framtiden kommer uppfattas som ofantligt oansvariga. Utblicken är enormt dyster. Många har helt tappat hoppet om förhandlingarna och menar att vi borde skrota dem och fokusera på annat. Det är en oansvarig väg att gå. Andra medel är oundgängliga men vi måste också göra allt vi kan för att få förhandlingarna att fungera. För allas vår skull. Hindren är många, men vårt överlägset bästa val är att bita ihop och hasa oss över. Med alla medel tillgängliga.

Durban kommer inte leverera. Klimatet väntar inte. Det är en ohållbar ekvation. Till nästa år måste vi se till att följa vetenskapsmännens kalkylerade variabler snarare än politikernas hittepå-siffror. I denna vår tids definierande uppgift har vi alla en roll att spela. Glöm inte det. Det är din regering som för din röst i klimatförhandlingarna.

Av: Tim Isaksson

Noter

¹ För en grundligare genomgång av IEA:s rapport, lyssna på Radio Ecoshocks program ”5 Years to Climate Hell”.

² Åtagandeperioden var 2008–2012 med målet att 37 utvecklade länder skulle minska sina kollektiva utsläpp av växthusgaser med 5,2 % jämfört med 1990:s nivå. Vissa länder har klarat sina åtaganden, andra inte. Kyotoprotokollet har haft en endast minimal lindrande effekt på klimatförändringarna, av flera anledningar: målet var för lågt, mekanismerna för att tillgodoräkna sig utsläppsminskningar man samarbetat om har fungerat dåligt, handeln med utsläppsrätter likaså, och, främst av alla, protokollet omfattar inte stora utsläppare som USA och Australien (och Kina och Indien).

³ Detta stycke baserades bland annat på det utomordentliga radioprogrammet Radio Ecoshocks avsnitt ”DURBAN Conference of the Polluters”.

⁴ Mycket av informationen använd i resten av artikeln kommer från The Guardian-artiklarna ”Will the Kyoto Protocol Survive the Durban Climate Talks?” och ”Climate Talks: China Calls on Developing Countries to ’Step Up’”, samt Supermiljöbloggens artikel ”Granskning inför Durban: Långt ifrån ett avtal”.

⁵ Den som är intresserad av hur själva förhandlingarna går till, särskilt ur ett svenskt perspektiv, kan plocka upp ett ex av den långvariga svenska klimatförhandlaren Anders Turessons bok Förhandla om klimatet – tolv år med klimatförhandlingarna.

⁶ Denna diskussion är baserad på Stockholm Environment Institutes omfattande rapport Together Alone om BASIC-gruppens struktur, inverkan på klimatförhandlingarna och framtidsutsikter.

⁷ För mer dumheter republikanerna ställt till med se artikeln ”Förnekelse som vanligt” på s. 22 i Panorama nr 1 (pdf:en hittas i högerkolumnen)

⁸ Jonathan Watts bok When a Million Chinese Jump är en oerhört bra reseskildring om kinesisk miljöförstöring med kommunistpartiet och ekonomisk utveckling i fokus och hur det ser ut i de olika kinesiska provinserna.