Julklappen längst upp på världens önskelista kom inte i år heller. Arrangörerna av COP 18 kallar slutresultatet för ”The Doha Climate Gateway”, ett löjeväckande namn för något som är lika tomt på gediget innehåll som det låter. Det är en passande, sorglig slogan för staden som även inledde den senaste och numera urspårade WTO-förhandlingsrundan. I olika grader av besvikelse beskrivs nedan varför mötet knappast förtjänar sitt självvalda epitet utan snarare har gjort sitt bästa just för att inte öppna upp för högre ambition och större handling, samt varför vi alla just därför måste lära oss så mycket vi kan om klimatförhandlingarna.
Av: Tim Isaksson
Sedan COP 15 i Köpenhamn har jag skrivit om förhandlingarna under FN:s klimatkonvention, UNFCCC (senast här och här). I likhet med alla andra har mina förväntningar minskat i takt med varje nytt möte, och min besvikelse växt när de inte alltid så transparenta och lättbegripliga mötenas resultat har sammanfattats. Nu är det dags att justera ned entusiasmen igen. I ljuset av att klimatforskarnas förståelse hela tiden blir bättre och att de säger att vår situation ser allt värre ut – fraser som att vi spelar rysk roulett med klimatet och att vi preparerar klimattärningarna blir allt vanligare för att understryka vilken enormt farlig balansakt vi ger oss in i – och att till och med den konservativa Världsbanken släpper fyragradersrapporter, är årets upplaga nämligen ett fullständigt oförsvarligt, ansvarslöst fiasko. Eller, som Naturskyddsföreningens generalsekreterare Svante Axelsson sa till Ekot, ”en slags krigsförklaring mot mänskligheten själv”. En annan traditionellt sett konservativ organisation, IEA, har nu i över ett års tid varnat om att nuvarande klimatpolicys styr oss rakt mot hela sex katastrofala graders uppvärmning, precis i linje med vad många klimatforskare länge har fruktat. Inte heller detta verkar ha gjort något särskilt avtryck i Doha. Att Kinas utsläpp inte förväntas minska förrän 2030 gjorde det dock säkerligen.
Bra ställen att börja för att bättre förstå hur mötet kunde gå så illa är hos den inofficiella svenska ungdomsdelegationen, som bestod av extremt hårt kämpande deltagarobservatörer från Fältbiologerna, Power Shift Sverige, KFUM och Supermiljöbloggen. Dessa har arbetat stenhårt i sitt rapporterande inifrån konferenscentret och deras respektive bloggar rekommenderas varmt för dem som vill få lite inblick i förhandlingsprocessen och i aktivisternas kampanjande. De har även jobbat hårt sen hemkomsten, till exempel i TV4:s morgonsoffa. För översiktliga redogörelser av allt som åstadkoms (och inte åstadkoms) på COP 18, se den grönmålande, positiva officiella genomgången – vars ton kontrasterar skarpt mot vad jag skriver nedan – samt svenska regeringens dito, med fokus förskjutet en aning mot de svenska positionerna och med kommentarer från miljöminister Lena Ek.
De rätta reaktionerna på COP 18:s enormt dåliga resultat ges av organisationer från civilsamhället i följande klipp. Ha dessa hjältars ord i minnet i läsandet av denna artikel.
Nedan redogörs för de viktigaste besluten och händelserna i årets upplaga av denna vår arts mest självplågande förnekelsedrama. Besluten sätts också i sin kontext med hjälp av mängder av länkar till den senaste forskningen. Framförallt kontrasteras besluten med vad som krävs för att vi ska klara tvågradersmålet, som klimatkonventionens parter kom överens om i Köpenhamn för tre år sedan. Texten är lång eftersom jag anser att alla överallt bör få större kunskap om en av vår världs viktigaste processer. För att orka med börjar vi med de minst negativa utvecklingarna och arbetar oss sen nedåt. Vi avslutar med några ännu svårtydliga fakta som föra oss i endera riktningen.
Först vill jag emellertid säga att FN-toppmötena om klimatet inte är bortkastade, inte ens när vi ser så här dåliga resultat. Jag skrev en lång artikel om detta redan ifjol, där det huvudsakliga argumentet var att förhandlingarna är det enda globala forum vi har för att adressera det så avgörande klimatproblemet, och detta har vi inte råd att kasta bort. Tack vare förhandlingarna förs frågan upp på den politiska agendan åtminstone en gång om året, och den dag då det kollektiva uppvaknandet sker måste ramverket finnas på plats och stå redo för att vi snabbt ska kunna göra vad som är rätt. Självklart behöver förhandlingarna reformeras, det är helt uppenbart, men att sätta fingret på exakt vad som behöver förändras utöver parternas inställningar är en inte helt lätt fråga som vi inte heller med säkerhet tjänar på att ägna för mycket energi.
(Nedan inbegriper användandet av termen COP ofta även MOP-mötena, förhandlingarna som kretsar bara kring Kyotoprotokollet.)
Otillräckliga myrsteg i rätt riktning – Kyoto 2, ingen kollaps, mer jämställdhet, första demonstrationen, arabisk resning, kortlivade föroreningar
Kyotoprotokollet fick så till slut en andra åtagandeperiod. Dessutom i tid för att undvika ett glapp mellan åtagandeperioderna; protokollets flexibla mekanismer – för handel med utsläppsrätter (IET), för utvecklade länders tillgodoräknande av utsläppsminskningar som de bidragit till i utvecklingsländer (CDM) och för utvecklade länders tillgodoräknande av utsläppsminskningar man bidragit till i andra utvecklade länder (JI) – kan fortsätta användas efter årsskiftet, med några smärre justeringar. Ännu viktigare är att antagandet av den andra åtagandeperioden innebär att vårt enda juridiskt bindande avtal för att minska koldioxidutsläppen bibehålls, vilket har varit en oerhört viktig principfråga för utvecklingsländerna och kanske kan katalysera även frivilligt klimatarbete i dessa länder. För oavsett alla dess brister är Kyotoprotokollet mer än ett dokument, det är en tydlig signal om att det krävs en regelbaserad ansats för att bekämpa klimatförändringarna och det säkerställer även att smärtsamt utvecklade redovisningssystem för utsläpp av växthusgaser inte kastas bort. Framförallt är den andra åtagandeperioden ett fortsatt erkännande om historisk skuld, åtminstone från de länder som fortsatt deltar i protokollet. Om det inte hade kommit på plats hade vi dessutom bara kunnat spekulera i vilken position till exempel USA hade intagit framöver och det hade också funnits en stor risk för att fler länder, inklusive utvecklingsländer, hade övergivit sitt klimatarbete.
Länder som tidigare ratificerat Kyotoprotokollet men som nu lämnat det är nämligen klimatsvikare nog; vi behöver inte några flera. Kanada, Japan, Ryssland, Vitryssland, Ukraina och Nya Zeeland har sällat sig till USA i klubben för världens mest oansvariga länder. Dessvärre är den andra åtagandeperiodens brister fler än det minskade omfånget. Först och främst täcker det bara 15 procent av de globala utsläppen, och med tanke på de blygsamma utsläppsminskningarna som utlovats – olika för varje land och i de flesta fall framlagda för flera år sedan – kommer de faktiska utsläppsminskningarna enbart bli en väldigt liten del av vad som egentligen krävs under det kritiska 2010-talet. Den nya åtagandeperioden sträcker sig i åtta år, fram till 2020 då det globala avtalet som det ska avtalas om 2015 ska börja gälla. Att det blev åtta har både sagts vara bra, återigen för att undvika glapp, och extremt dåligt, eftersom det låser oss till alltför låga ambitioner under en lång tid. Av denna anledning hävdar många att inget avtal alls hade varit bättre. Delvis för att blidka dessa kritiker kom parterna överens om att det ska vara möjligt att öka ambitionerna under tiden. Att så kommer ske ser ytterst tveksamt ut men är ändå en viktig möjlighet. Till exempel står EU fast vid sitt 20-20-mål (20 procent mindre utsläpp till 2020, jämfört med 1990) även fast unionen länge har viftat med ambitionen att höja till 30 procent om bara andra utvecklade länder gör detsamma. Således borde man ha goda möjligheter att göra så även i ett försök att vara den ledare man skulle kunna vara, men EU valde att inte göra så trots konferensens uppmanade till de kvarvarande kyotoländerna att höja sina ambitioner till mellan 25 och 40 procent – och trots att 20-20-målet redan är nått! EU är därmed en stor anledning till att vi nu ser ut att vara inlåsta i ett ”decade of inaction” där de utsläppsminskningar som ligger på bordet inte åstadkommer någonting för att avvärja vår kurs mot helvetets eldar. Möjligheten att höja ambitionerna (först 2014) är därför ett verktyg vi måste använda.
En kompromiss, fast av bättre slag, blev det också angående den stora frågan om ”hot air”, det vill säga vad som skulle hända med de utsläppsrätter som blivit över på grund av initial överrapportering och ekonomisk kollaps efter kommunismens fall (även Sverige har ett överskott och det var länge oklart vad som skulle bli av detta, försäljning eller annullering). Framförallt Ryssland och Polen kämpade hårt för att få föra över sina sådana överskott, kallade AAU:er, till den andra åtagandeperioden, och som vi ska se nedan satte Polen käppar i hjulen för hela EU bland annat över denna fråga. Till slut stoppades heller inte överföringen av AAU:erna till den andra åtagandeperioden och därmed riskerar utsläppen att minska ännu mindre (för att inte tala om de stora summor som vid försäljning skulle erhållas i utbyte mot inga som helst reella utsläppsminskningar). Risken för detta reducerades dock genom en bestämmelse om att endast en väldigt liten andel av AAU:erna får köpas samt genom en frivillig gemensam deklaration från EU, Australien, Japan, Liechtenstein, Monaco, Norge och Schweiz om att inte köpa AAU:er, vilket om det följs medför att de som har utsläppsrätter att sälja enbart kan göra så i stort sett till Ryssland, Kazakstan och Vitryssland – länder som själva har stora överskott.
Förhandlingarna kollapsade inte. Som på de flesta stora förhandlingar och de senaste årens COP-möten, uppvisade även Doha två ack så irriterande men ändå till synes ofrånkomliga kännetecken på hur mycket det internationella samfundets ogillar att samarbeta men ändå känner stor press att efteråt på hemmaplan kunna peka på konkreta utkomster: det ena kännetecknet är 80-20-”regeln”, att 80 procent av de konkreta förhandlingarna äger rum under mötets 20 sista procent, och det andra kännetecknet är att deadlinen alltid missas. I år försenades avslutandet av förhandlingarna förvisso ”bara” med ett dygn men det står helt klart att de sömnberövade delegaterna och ministrarna i det läget knappast är i optimal form för att besluta om så här viktiga frågor. I bästa fall leder den allt starkare önskningen att få lämna plenisalen till att kompromissviljan ökar och kanske till och med till att progressiva förslag lättare klubbas igenom. Troligare är emellertid att någon slags medelväg som inte gör någon glad hittas i mindre viktiga frågor medan de viktigare besluten skjuts på framtiden. I värsta fall kollapsar förhandlingarna och sätter därmed hela framtiden på spel. Vid flera tillfällen under det sista dygnet såg detta ut att inte ligga alltför långt borta, med vilt protesterande länder (se nedan) och delegater som lämnade salen i tårar. Även COP 16 och 17 levde under skuggan av en hotande kollaps. Detta är naturligtvis inte produktivt och blir än mer riskfyllt när vissa länder säkert skulle välkomna en kollaps och när till och med vissa miljövänner förespråkar ett övergivande av FN-processen. Under dessa förutsättningar får det ändå sägas vara oerhört bra att processen återigen räddades.
Ökad jämställdhet under förhandlingarna var ett ämne som behandlades i slutet av den första veckan i den permanenta Subsidiary Body for Implementation (SBI), en av de två rådgivande kropparna till COP-mötena och med ansvar för en god implementering av klimatkonventionen och Kyotoprotokollet. Frågan fick stor uppmärksamhet och genus var ett tema för en hel förhandlingsdag. Ett förslag om ökad kvinnlig representation både i förhandlingarna som helhet och i de enskilda delegationerna lades fram av EU och blev till slut nästan i sin helhet till ett utkastförslag att beslutas om vid senare tillfälle, och den 5 december hölls ett ministermöte angående detta. Myrsteg, som sagt, men i rätt riktning.
Qatars första protestaktion någonsin! Närmare bestämt ett relativt tafatt demonstrationståg under namnet ”One Planet One March” där enbart cirka 500 människor (enligt min uppskattning) tågade, varav det var fler journalister än qatarier, men visst måste det ändå ses som någonting historiskt som förhoppningsvis blir starten på en mer hörsammad folkvilja i gulfstaterna framöver. Marschen skedde långt ifrån konferenscentret och åskådarna var försvinnande få – i princip ett gäng byggarbetare som glatt vinkade åt demonstranterna (hoppas de inte hamnar i knipa för det; gästarbetare som de är utgör de 75 procent av befolkningen men åtnjuter långt ifrån proportionella rättigheter). Dessutom påbjöds ”appropriate clothing”, förbjöds alla ämnen som inte gällde klimatet, och besöktes tåget av civilklädda poliser. Den gladlynte men tafatta qatariska marschledaren förtjänar dock en eloge för att med viss framgång (och för sin definitivt första och sista gång) ha lett hejaramsorna för en internationell samling aktivister långt mer radikala än honom själv.
AYCM precis innan den första protestmarschen i Qatar i modern tid, där den nyfödda organisationen naturligtvis gick först.
AYCM – Arab Youth Climate Movement. Bara en och en halv månad innan förhandlingarna började satte den libanesiska klimat-NGO:n IndyACT, med stöd från 350.org-nätverket, ihop denna nya rörelse med täckning över hela arabvärlden. På kort tid värvades landskoordinatorer, vilka valde ut några följeslagare bland de snabbt engagerade medlemmarna och tog sig hela vägen från ingenting till Doha – med 50 personer. Att det var den qatariska regeringen som flög in dem (och inkvarterade dem på ett femstjärnigt hotell) hindrade dem inte från att ta ton, inte minst när de gick allra främst bakom en brandgul banderoll i protestmarschen – och därmed trots sin egentliga stora heterogenitet (länder från både Mellanöstern och Nordafrika) genast hamnade på arabvärldens tidningars alla förstasidor, åtminstone blott för ett ögonblick. Det är en oerhört viktig utveckling att miljörörelsen får större fäste i arabvärlden, och att AYCM uppskattades stort i Doha och är här för att stanna syns inte minst på deras facebooksida.
Fler anslöt sig till avtal om att minska kortlivade klimatförorenare. CCAC, Climate and Clear Air Coalition, är en koalition med målet att dramatiskt minska atmosfärens koncentrationer av så kallat ”black carbon” (sot i folkmun), metan, icke-stratosfäriskt ozon och HFC-gaser. Dessa kallas kollektivt för kortlivade klimatförorenare då utsläpp av dem inte stannar länge i atmosfären, vilket i fallet med våra avsevärda metanutsläpp är en livräddare eftersom metan i likhet med ozon och HFC-gaser har enormt mycket större värmningspotential än koldioxid. Sotet har snarare motsatt effekt när den finns i atmosfären och dess problem uppstår istället först när det landar på is och snö och sänker dess albedo (reflektionsförmåga), vilket direkt leder till mycket snabbare avsmältning och indirekt till högre temperaturer globalt sett. Inom det UNEP-ledda CCAC sägs medlemsländerna kunna minska den globala uppvärmningen med en halv grad till 2050 – en helt enorm bedrift om det lyckas som dessutom görs än bättre av att grödoförluster och luftföroreningsrelaterade dödsfall på köpet beräknas kunna minska med 30 miljoner ton per år respektive två och en halv miljon människor. Detta skulle åstadkommas bland annat genom att utrusta kolkraftverk med koldioxidskrubbar, att fånga in metangas från soptippar och sen bränna den för energi och genom att förse familjer i utvecklingsländer med bättre kokutrustning (vilket också skulle minska det i många länder stora hälsoproblemet med inomhusluftföroreningar).
De flesta av de kortlivade klimatförorenarna är inte reglerade under UNFCCC eller Kyotoprotokollet och därför är inte CCAC-initiativet en del av COP-mötena, men det var ändå under ett parallellt ministermöte i Doha som CCAC utökades till att inkludera sex nya länder. Det är delvis av denna anledning jag tar upp detta här, men även för att kritiker hävdar att initiativets tal om hur det leder till konkreta åtgärder bara är tomt prat för att maskera hur det USA-ledda initiativet (CCAC bildades i februari med stark amerikansk uppbackning) bara är ett sätt att arbeta med nödvändiga klimatfrågor utanför FN-systemet, vars processer för flera av de kortlivade klimatförorenarna dessutom nu undermineras. Enligt CCAC själva har koalitionen dock uppnått stora resultat på kort tid och då dessa gaser och partiklar är billigare och lättare att adressera än koldioxidutsläppen går man fort framåt även i termer av medlemskap: redan nu ingår 25 länder och 23 icke-statliga aktörer (däribland Världsbanken och flera FN-organ). Sverige och EU-kommisionen ingår men dock inte alla EU-medlemmar. Progressiva förhandlingar förs också för att snart kunna inkludera andra länder, bl.a. Kina och Indien, vilka är några av de största källorna till kortlivade klimatföroreningar.
Vissa menar att det är bra att CCAC:s arbete hålls utanför klimatförhandlingarna för att inte komplicera dessa, eller kanske snarare bli lidande av de stora splittringarna inom dessa. Inte heller bör dessa kortlivade klimatförorenare regleras inom Montrealprotokollet, menar samma röster. Montrealprotokollet är det internationella avtal som sköter utfasningen av ozonlagerförstörande industrikemikalier, framförallt CFC-gaser. Avtalet framhålls ofta som en stor succé eftersom ozonlagret just nu håller på att långsamt läka för att enligt prognoserna vara återställt 2050 om trenden håller i sig. Förhandlingarna fortsätter emellertid och protokollet reviderades hela sju gånger under 90-talet. På grund av kemikaliernas snarlikhet och Montrealprotokollets framgång har det föreslagits att reducerande av de kortlivade klimatförorenarna skulle införlivas i detta då frågan skulle ha bättre chans till framgång där. Problemet är bara att Montrealprotokollet ledde till att de ozonfarliga men klimatvänliga CFC-gaserna ersattes med de ozonvänliga men enormt klimatfarliga HFC-gaserna med flera (dessas klimategenskaper var kända men då de var den enkla vägen ut för att få till avtalet och rädda all världens air condition – för övrigt ett av framtidens stora energi- och klimatproblem – och kylskåp från att fördyras lade man ingen vikt vid detta). Då denna trade-off är oerhört komplicerad och för att Montrealprotokollet då skulle börja röra sig inom den svåra klimatfrågan, vilken tillhör klimatkonventionen, tycker många dock att frågan inte heller ska behandlas där. Därför är det kanske bäst som det är, att CCAC är skiljt från både Montrealprotokollet och klimatförhandlingarna men arbetar vid de senares sidlinjer. Eller vore det bättre om frågan om de kortlivade klimatförorenarna togs in i bägge förhandlingarna, där ju alla världens länder ingår snarare än bara 25, för att seriöst kunna adressera frågan? Det är en svår fråga men det får ändå ses som positivt att någonting på klimatområdet verkar gå framåt i skaplig takt. Se Wikipedia för mer om diskussion kring var HFC-gaserna ska regleras. (En parentes och farlig paradox är att vissa kemikalieföretag under dagens system har fått utsläppsrätter för att de bryter ned vissa klimatskadliga industrikemikalier och att den sammanlänkade kemibranschen därför har starka incitament till att producera mer av de skadliga kemikalierna – alltmedan en biprodukt till processen läcker ut i atmosfären och själv är enormt klimatskadlig. Se filmen The Carbon Rush för fler exempel på hur koldioxidmarknader har implementerats dåligt.)
Ur hemskheter stigna hopp i jämn kamp mot hopplösheten – förenklad process, erkända skadeståndskrav, granskade subventioner, mänskligt intåg, Sveriges ungdom
Förhandlingarna kan nu fokusera på ett framtida avtal som innefattar alla. En annan viktig aspekt av att Kyotoprotokollets andra och sista del nu är färdigförhandlad är att de dubbla förhandlingsspåren nu har blivit ett. Tillsammans med att den långlivade arbetsgruppen för långsiktig handling, AWG-LCA, nu har avslutats (förvisso utan att slutföra alla sina uppgifter, som istället vidarebefordrades) och att arbetsgruppen för vidare förbindelser inom Kyotoprotokollet, AWG-KP, bör kunna klara sig med mindre resurser framöver, kan vi nu fokusera på den så kallade Durban-plattformen från ifjol. Denna innebär alltså att ett nytt globalt avtal ska vara färdigförhandlat till 2015 och träda i kraft 2020 (Durban-plattformen har också en arbetsgrupp, ADP). Både förhandlingsspår och arbetsgrupper strömlinjeformas alltså och arbetet bör därmed kunna förenklas avsevärt, särskilt eftersom de länder som valde att ställa sig utanför Kyotoprotokollet gång på gång har yttrat sitt missnöje mot att så mycket energi läggs på ett avtal som innefattar så få av världens länder.
Det nya avtalet siktar på att göra sig av med den alltmer utdaterade binära distinktionen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer och på att få alla länder att göra utsläppsminskningar (utefter deras inkomstnivå). Vägen dit kommer vara svår som den är och COP 21 kommer bli i klass med COP 15 i termer av fokus, press, konflikt och förväntningar, minst, så alla undanröjningar av hinder är högst välkomna (en stark boost här, i all sin tragik, kommer vara 2014 års publicering av IPCC:s femte assessment report, samt förhoppningsvis det ”ledarmöte” som Ban Ki-Moon har utlyst för samma år – det är ett måste att statscheferna är på plats på klimatförhandlingarna 2015 och naturligtvis gärna redan från nästa år).
Skadestånd som ännu en sorts klimatbistånd. ”Loss and damage” är en fråga som fått ett ordentligt uppsving på årets förhandlingar: från att i dokumentet från Cancún-mötet 2010 bara ha nämnts i en paragraf som nästan helt undgick strålkastarna har detta både för politiken och vetenskapen nya koncept nu blivit till ett historiskt erkännande för utvecklingsländerna om vilka svåra tider som ligger framför dem på grund av de de utvecklade ländernas utsläpp av växthusgaser, och att utvecklingsländerna bör kompenseras för detta. Märk väl den principiella skillnaden mellan anpassning och kompensation – utvecklingsländerna har fått kämpa stenhårt för att till slut få ett sådant symbolisk medgivande.
Dragkampen var hård. Starkt emot var USA och EU (som företräddes av Lena Ek). Dessa ekonomiska supermakter fruktade att det historiska ansvaret skulle ge upphov till ändlösa skadeståndsanspråk. Starkt för var de små ö-staterna, som ju riskerar att helt utplånas. Seychellernas förhandlare Ronald Jumeau riktade följande ilskna argument mot Todd Stern, den amerikanska förhandlaren:
”If we had had more ambition [on emissions cuts from rich countries], we would not have to ask for so much [money] for adaptation. If there had been more money for adaptation [to climate change], we would not be looking for money for loss and damage. What’s next? Loss of our islands?”
I utbyte mot erkännandet och en överenskommelse om att styrka internationellt samarbete, öka kunskapen om frågan och titta närmare på vilka institutionella ramar som kan tänkas passa (mycket arbete kvarstår alltså), lyckades USA och EU undvika att det blev till en juridisk fråga och därmed att kan de inte tas till rättegång (vilket antagligen hade varit bra för utvecklingsländerna även ifall rättegångarna hade dragit ut flera år på tiden). Istället kommer det alltså handla om en ny form av bistånd. Därför är loss & damage långt ifrån en fullträff även om det är ett principiellt sett mycket viktigt steg. I ljuset av den tomma klimatfonden är elefanten i rummet nämligen riktigt tjock: när kommer vi se pengarna? Det finns en rädsla att befintliga pengar för humanitärt bistånd och katastrofhjälp kommer etiketteras om i en liknande process som klimatbiståndet inte har blivit additionellt, som utlovat.
Det kanske bästa med loss and damage, och det som höjer det från att enbart vara ett sätt att skruva upp klimatbiståndet närmre den nivå som var tanken, är att en direkt länk mellan utsläpp och skadeståndskrav skulle kunna bli ännu ett starkt incitament för utvecklade länder att minska utsläppen, om en sådan länk kunde förankras väl institutionellt. Hur som helst är det fortfarande så att texten som man till slut kom överens om är fruktansvärt urvattnad och i behov av kraftiga revideringar för att ens kunna göra det minsta anspråk på rättvisa.
Mänskligheten gjorde entré bland delegaterna. Aktivisterna är inte längre lika ensamma med att visa den mänskliga sidan av klimatförändringarna. Naturligtvis har många delegater poängterat det moraliska underskottet inom klimatkonventionen förr, men få har gjort det så rörande som den filippinska förhandlaren Nederev Saño som dagen efter att supertyfonen Bopha tagit minst 700 människor liv i Filippinerna och ödelagt stora delar av landet, sade det följande till resterande delegater – och till världen:
Om inte liknande sanningssäganden (och andra extrema väderhändelser, som till exempel superorkanen Sandy) kan katalysera förhandlingarna till större handling har vi ett till och med större problem framför oss än vi befarade.
Subventioner till fossilindustrin ifrågasattes. Subventioner som går till företag som inte behöver dem med argumentationen att priserna på vår största fiende behöver hållas nere för de fattigas skull, är ett enormt problem. Det är också ett område där vi har många lågt hängande frukter att plocka om vi sköter det rätt. Bränslesubventioner har nämligen visat sig vara ett högst ineffektivt sätt att hjälpa fattiga människor, om de ens kommer fram till slutkonsumenten, så där kan vi avfärda det argumentet. För även om diskussioner om att minska dem hittills har varit politiskt självmord, illustrerat av upploppen i Jordanien för bara någon månad sen, skulle bränslesubventionerna därför med fördel kunna tas bort om de ersattes av någon bättre subvention eller kanske hellre någon helt annan policy för de fattiga. Diskussionen om detta skedde inte heller den direkt på COP 18 eftersom frågan inte finns på konventionens agenda, men parallella diskussioner som drog nytta av konferensens ihopsamlande av relevanta intressenter initierades av Norge (!) och, konstigt nog med tanke på deras i övrigt skandalösa uppförande i Doha, Nya Zeeland. EU-kommissionen och andra skandinaviska länder har också pushat för detta tidigare. Mottagandet ska ha blivit positivt, särskilt när frågan positionerades jämte den om att pengar behövs för att fylla klimatfonden och i relation till de budgetproblem som många utvecklingsländer lider av.
En officiell svensk ungdomsdelegat (eller två). Många länder har länge haft officiella ungdomsdelegater som alltså får vara med på nästan alla etapper av förhandlingarna, till skillnad från civilsamhället som ofta stängs ute. Det är trots allt ungdomarna som kommer lida mest av klimatförändringarna och det verkar – tyvärr – även bara vara ungdomarna som inser allvaret och är beredda att agera. Därför är det märkligt att Sverige med sitt så (oförtjänt) progressiva rykte i klimatförhandlingarna inte redan har tagit efter länder som Norge och Nederländerna i denna fråga. Efter ett svalt mottagande i början av förhandlingarna verkade miljöministern och övriga förhandlare i den svenska delegationen dock mjukna upp väldigt mycket inför idén. Låt oss hoppas. Ifall även Sverige kom ombord på detta logikens tåg kanske många fler länder skulle följa efter och klimatförhandlingarna då föras närmare nivån de bör ligga på.
Löjeväckande ambitioner och människovidriga beslut – inga utsläppsminskningar, tom klimatfond, förbisett jordbruk, svenskt svek
Tragiskt konstverk som oväntat nog fanns på plats på förhandlingarnas anslutande ”hållbarhetsutställning”.
Inga nya utsläppsmål satta. Att mötet inte kunde ta något beslut om minskade utsläpp av växthusgaser är skrämmande. Helt sjukt skrämmande och oförsvarbart. Givet att de globala utsläppen bara stiger (inklusive de svenska om vi räknar på konsumtion) och givet de senaste årens långa kedja av extrema väderhändelser av alla de slag, är denna brist på sunt förnuft helt bisarr. Än värre blir det i ljuset av den skarpa varningen, återigen från IEA ifjol, om att den infrastruktur för energi, industri, trafik och i form av byggnader som vi bygger de närmaste fyra åren kommer låsa oss till att missa tvågradersmålet om vi inte gör ordentliga krafttag för att ändra på vår klimatförstörande samhällsplanering. Den mest konkreta varningen av dem alla kommer från UNEP:s tredje Emissions Gap-rapport, med bara en månad på nacken: vi behöver enormt starka handlingar från och med 2020, men om vi inte redan innan dess gör otroligt mycket kommer vi inte ens ha en liten chans att klara oss undan katastrofala klimatförändringar; vi har tills 2020 på oss att påbörja en minskning av våra sammanlagda utsläpp. Närmare bestämt är vi på väg mot en utsläppssiffra 2020 på 59 gigaton koldioxidekvivalenter, när vi skulle behöva vara på 44 gigaton – 25 procent mindre.
Det i Köpenhamn överenskomna tvågradersmålet känner sig alltså mer övergivet än någonsin. Det vi fick istället för utsläppsmål var en process för att se över länders utsläppsmål med målet att stänga det så kallade utsläppsgapet mellan nuvarande utfästelser och vad som behövs för att klara tvågradersmålet. Klen tröst.
Inga pengar till klimatfonden. Under COP 18 gavs i princip inga nya löften om pengar till utvecklingsländer trots att detta var en av de riktigt stora frågorna (se loss & damage ovan). Detta är ett svek av enorma proportioner och en de facto dödsdom för miljontals människor – riktiga människor med riktiga liv som haft oturen att födas i utvecklingsländer. Dessutom lämnade delegaterna Doha utan att överhuvudtaget ha förklarat hur uppskalningen av klimatbiståndet fram till 2020 ska gå till. Det enda som till slut kom med i ”The Doha Climate Gateway” är en uppmaning till länder att fortsätta ge ungefär lika mycket som i dagsläget. De enda nya löftena som kom var från Tyskland, Storbritannien, Frankrike, Danmark, Sverige och EU-kommissionen och sträcker sig fram till 2015, men sammanlagt utgör dessa bara 6 miljarder dollar och ska alltså divideras på tre år. Dessutom är det mesta inte ens nya eller additionella pengar och Storbritannien valde också att inte lova sina pengar till klimatfonden utan kommer fortsätta att ge dem genom sin biståndsorganisation DFID, eftersom de inte anser fonden vara stabil nog än – inte ett gott tecken.
Redan på COP 15 lades grunden och sedan ifjol finns strukturen (ett självständigt sekretariat med bas i Sydkorea snarare än ett befarat Världsbanken-upplägg) på plats för den gröna klimatfonden, GCF, som efter en snabbstartsperiod från 2010 fram tills nu ska ha delat ut 30 miljarder dollar (av vilket 90 procent dock har varit ompaketerade befintliga biståndspengar). Hädanefter ska biståndet skalas upp till att 2020 ligga på 100 miljarder dollar per år i ett icke-specificerat förhållande mellan åtgärder för mitigation och adaptation. Redan i Cancún sades det att den största delen av fondens pengar ska komma från den privata sektorn, vilket delegaterna från de utvecklade länderna har stått fast vid sen dess, och att offentliga finanser mest ska användas som någon slags hävstång för att övertyga privata finansiärer att stiga in med resten av pengarna. Enorm kritik har naturligtvis riktats mot denna ansats och utvecklade länder har redan anklagats för att förvandla den gröna fonden till ”den giriga storföretagsfonden” och för att ljuga eller åtminstone felprioritera när de hävdar att inga offentliga pengar finns att ge. Vid andra tillfällen finns det uppenbarligen pengar att ge men då hålls de gisslan som del av ett hot om att svälta klimatfonden ifall den privata sektorn inte ges ohämmat tillträde. I den ekonomiska krisens kölvatten sägs detta vara den enda vägen att gå, men detta uttalande stöter på patrull och tillskrivs genast nämnda riskkapitalist-nidbilder.
Med rätta är skepsisen stor mot den privata sektorn och särskilt finanssektorn vad gäller miljöarbete. Vinstmotivet misstänks hindra investerare som globala investeringsbanker och multinationella företag från att se till de mest utsatta människorna och ländernas behov. Nödvändiga infrastrukturprojekt sägs till exempel inte ge tillräcklig avkastning för att locka sådana aktörer. Då är chanserna större att medelinkomstländer drar till sig merparten av investeringarna och därmed att de globala klyftorna görs större. Det senare riskerar även hända även ifall investeringar faktiskt görs i de fattigaste länderna fast utan någon insyn i projekten och inflytande över dem från FN-systemets sida. I så fall skulle fattiga länders skulder kunna öka och det mesta av vinsterna föras ur länderna där de genereras. Här befinner vi oss i den eviga debatten kring utländska direktinvesteringar av alla de slag – och till och med i utvecklingsdebatten om öppnande för omvärlden kontra protektionism – och personligen tror jag att ett öppet investeringsklimat med ett mycket mer stabilt, rättvist och förutsägbart styrande regelverk än för närvarande är vad som krävs.
Riskkapitalisterna själva menar att det vore oerhört kontraproduktivt att låta FN granska alla investeringar som görs genom klimatfonden. Ett sådant förslag lades nämligen fram i Doha av 17 länder inklusive Kina och Indien. Två stora investerargrupperna anklagade förslaget för att strypa fonden redan vid födseln och liknande det också vid hur otänkbart det vore för ett parlament att genom sin lagstiftande makt sjösätta en privat investeringsregim bara för att sen vilja mikrostyra den – programmet hade varit dödfött. Investerargrupperna har troligtvis rätt från sina synvinklar, även om de säkerligen i vanlig ordning lobbar i förhöjt upprörda röstlägen. Frågan är svår men för att komma runt både problemet med nödvändig insyn är en större del offentliga pengar helt klart rätt väg att gå. Att i det läget lämna klimatfonden i princip helt tom är djupt oansvarigt.
Sveriges klimatbistånd. För de som inte redan var medvetna om det var Sveriges svek mot utvecklingsländerna tydligare än någonsin efter att Lena Ek hållit tal i Doha om det svenska klimatbiståndet. Hårt pressad av de andra ovan nämnda ländernas löften förmedlade hon märkligt nog Sveriges utfästelse i kronor, troligtvis för två miljarder låter mycket. Men hur bra detta runda tal än lät och oavsett hur lågt det egentligen är var eftersmaken besk eftersom pengarna direkt strider mot överenskommelsen om att klimatbistånd ska vara additionellt till vanligt bistånd. Hela summan tas nämligen från Sidas redan befintliga biståndsbudget. Ek var tydligt obekväm i sin sits och höll mycket riktigt ett av de allra kortaste talen under vilket hon utstrålade en aura av att vilja göra mycket mer än Reinfeldt och Borg (kanske i omvänd ordning) gett henne mandat till. Skamligt, Sverige. Riktigt ruskigt dåligt.
Jordbruket hålls utanför förhandlingarna ännu ett år. Mitt under öppningsanförandet till den femte årgången av det stora sidoeventet Agriculture Day kom beskedet från konferenscentret att det inte heller i år skulle beslutas om att explicit ta in jordbruksfrågan i klimatkonventionen. Detta var ett riktigt hårt slag i magen för sidoeventets deltagare, som med all logik i ryggen länge har arbetat hårt för att jordbruket ska få den självklara centerplats på agendan som det kräver, för vad är viktigare än vår matsäkerhet? Jordbruket är naturligtvis en stor del av allting som diskuteras på klimatförhandlingarna men har alltså ännu inte blivit ett diskussionsämne i sin egen rätt. Denna gång var förhoppningarna stora på att så skulle bli fallet, men än en gång slogs man ned av ursäkten tidsbrist. Vad som egentligen ligger bakom att det ska vara så svårt att prata om det viktigaste av allt går bara att spekulera i, men kraftiga särintressen från EU och USA:s bönder och jordbruksbolag finns definitivt där någonstans.
Dohas skyline ger till en början hopp om mänsklighetens uppfinningsrikedom. Sen inser man att Qatars olja har betalt för det mesta. Lägg till den i övrigt resursintensiva lyxen och den enorma biltätheten, som borde ha inspirerat delegaterna till handling men verkar ha fått motsatt effekt – kanske gick insikten dem förbi eller, mer troligt, så hade de det lite för bekvämt för att arbeta hårt för något som på kort sikt äventyrar dylika utsvävelser som Dohas lyxhotell bjuder på..
Nya tider med oklara utkomster – ankommande terrorbalans, hotat konsensusförfarande, tveksamma landsval
Utvecklingsländernas utsläpp kommer ikapp. CBDR-principen (Common But Differentiated Responsibilities) går inte tillämpa på samma sätt idag som när UNFCCC skapades för 20 år sedan, eller för den delen för 15 år sedan då Kyotoprotokollet skrevs under. Distinktionen mellan utvecklade länder och utvecklingsländer som här innebär att de senare slipper göra utsläppsminskningar, är varken pragmatiskt realistisk längre eller ens ideologiskt försvarbar: Nicholas Stern, ledaren för den mycket inflytelserika Stern-rapporten, presenterade innan Doha-mötet nämligen kraftfullt nya rön som spår att utvecklingsländernas historiska utsläpp kommer bli större än de utvecklade ländernas inom några få år (räknat på produktion). Detta kommer sannolikt att förändra den länge hållna slitningen angående vad som är rättvisa ”eftergifter” för länder att göra just utefter historiska kolskulder. Schismer kanske kan förminskas alltså, men före detta utvecklingsländer kanske inte heller kommer vilja minska särskilt mycket på utsläppen om de inte längre kommer kunna undvika att åläggas egna utsläppsminskningar (självklart behöver distinktioner fortfarande göras utefter utvecklingsgrad, men på ett mindre svartvitt sätt). Att utsläppen för utvecklingsländerna har ökat på detta sätt är naturligtvis jättedåligt ur ett klimatperspektiv men kanske ändå kan göra klimatförhandlingarna mer konstruktiva. Eller så blir det ännu tuffare när allmänheten i utvecklingsländer behöver sätta press på politiker som nu själva behöver ta ansvar samtidigt som de åtminstone inom den närmaste framtiden fortfarande kommer ha mer pressande behov att tänka på. Det återstår att se i vilken riktning denna ankommande terrorbalans för förhandlingarna och planeten.
Klimatkonventionens konsensusförfarande frångås allt mer? Förhandlingarna verkar inte riktigt gå till på samma sätt som förr. Egentligen ska beslut tas i konsensus (eller i extremfall med två tredjedelars majoritet, enligt en paragraf som aldrig använts och i så fall för med sig efterlevnadskrav enbart på de som röstar för). En möjlig rörelse bort från detta började dock redan i Cancún, där det slutgiltiga ”Cancún-ackordet” klubbades igenom utan Bolivias medgivande. Nu i Doha började bestämmelserna till slut klubbas igenom i en galen hastighet av mötets president, vilket mötte ursinniga protester från framför allt Ryssland (enligt många var det oerhört bra att Ryssland kördes över då de ville ha en ännu mer urvattnad text), men även från Vitryssland och Ukraina. Hur konsensusprincipen följs i det informella förhandlandet är också det en bra fråga, vilket bekräftas i all sin tydlighet i denna redogörelse över Doha-förhandlingarnas sista timmar (här illustreras också tydligt det desperata behovet av större transparens inom förhandlingarna). Denna trend, om man kan kalla den det, pekar i rätt riktning för de som är trötta på att små grupper av länder kan blockera förhandlingarna men i fel riktning för de som menar att vi utan konsensus riskerar att sabotera hela förhandlingarna och se ett lämmeltåg bort från de globala överenskommelser som behövs. Samtidigt kan risken att tappa några länder vara värd att ta om det kan leda till ett avtal som innefattar de flesta andra länder, vilket i sin tur skulle kunna ligga till grund för en ”naming and shaming”-kampanj som får frånvarande länder att tänka om. Det låter optimistiskt men är inte omöjligt. Kanske är inte heller delegaterna på plats fullt så negativa som de ger sken av över möjligheten att deras överordnade förlorar lite makt. Riskerna är dock potentiellt fatala och faktum kvarstår att den juridiska statusen på besluten sätts i tvivel om konsensusprincipen frångås.
Tvetydiga val av länder för COP-mötena. Att lägga förhandlingarna i en stad som Doha och i ett land som Qatar har ifrågasatts kraftigt. Inte nog med att landet har de högsta per capita-utsläppen i världen, staden har också några av de kraftigaste bilköerna på denna sida Los Angeles och ekonomin är mer fossilberoende än de flestas. Dessutom innebar värdlandets rätt att utse president för toppmötet att förhandlingarna rattades av OPEC:s före detta chef, som dessutom fått pris som världens bästa oljechef och bara veckor innan COP 18 befann sig på en oljekonferens i London. Med tanke på att den första protestmarschen av sitt slag i landets historia blev av tack vare valet av Doha har vissa å andra sidan kallat det för en genial strategi att ge konferensen till kolsyndare, men sådana åsikter uttrycktes främst innan Qatar vägrade gå före under förhandlingarna och den näst sista dagen skickade hem två aktivister från nämnda AYCM för att ha gjort vad de flögs dit för: uppmana ledarna till handling. Att den nämnda ”hållbarhetskonferensen” mest visade sätt att minska så kallad ”flaring” från gas- och oljeutvinning samt olika sorters monsterelbilar, är kanske inte problem i sig men talar tydligt för att vi i detta vårt kritiska läge kanske borde lägga mötena i länder som kan inspirera till den framtid som vi behöver istället för att göra sitt bästa för att upprätthålla status quo (i januaris papperstidning av Panorama kommer jag utveckla detta argument vidare). Visst kan man argumentera för att Qatar har påskyndat sin omställning tack vare COP 18, men detta är ett teoretiskt argument som har svårt att styrka att den blygsamma omställningsförsöken inte hade hänt ändå (särskilt med tanke på att platta Qatar bör vara oerhört rädda för havsnivåhöjningen) och som det inte syntes mycket av på marken.
Entré gör Polen. Vissa kallade det en diplomatisk kupp, andra för en nödvändig åtgärd och andra för ett skämt när beslutet kom att nästa års förhandlingar kommer äga rum i Warszawa. Varför är då detta ett problem, bortsett från att Polen anordnade COP 14 i Poznań för bara 4 år sedan? Jo, Polens kraftiga beroende av kolkraft gör dem till starka motståndare mot alla progressiva klimatförslag. De är utan tvekan EU:s sämsta land i klimatfrågan och polackerna ägnade mycket av energin under sin ordförandetid förra hösten till att sätta käppar i hjulen för EU:s klimatarbete. Precis som de gjorde i Doha, där de i något slags desperat agerande strävade emot så pass mycket i frågan om AAU:er att hela förhandlingarna led av det inte bara resultatmässigt utan även tidsmässigt. För Polen handlade frågan dessutom inte om att de kommer kunna använda eller sälja alla de överblivna utsläppsrätter de har på grund av att ekonomin kollapsade vid kommunismens fall, utan om någon slags felriktad typ av nationell stolthet. Sveriges chefsförhandlare Anna Lindstedt kallade det för en symbolfråga och menade dessutom att resten av EU-länderna utan framgång hade försökt pressa Polen till att sluta blockera en mer framgångsrik andra åtagandeperiod. Polen var alltså en starkt bidragande orsak till att AAU:erna överlevde (om än i stympad form). Allt detta trots att de är fullt medvetna om var förhandlingarna ska hållas nästa år.
Vi har inte tid med detta! Icke-progressiva länder bör anpassas till klimatförhandlingarna, inte tvärtom. Ifall det är en fråga om vem som ansöker om att få anordna mötena, då är det inte mer än rätt att till exempel Sverige ansöker om det, det hade varit det ansvariga att göra. Klimatförhandlingarna bör vara så globala som möjligt, ja, men samtidigt rinner vår tid ut. Om ett år vet vi ifall det var en bra idé eller inte att välja Polen som värd för det näst sista COP innan ett globalt avtal ska vara på plats. Kanske kan det faktiskt mjuka upp denna EU:s bromskloss, kanske inte.
Avslutande uppmaning till oss alla
En del miljökämpar hävdar att det vore dumt av oss att hypa kommande klimatförhandlingar för mycket och sätta sådan press på dem att allt utom ett helt klockrent avtal kommer ses som ett stort misslyckande. Det är svårt att ta ett stort andetag efter att man precis tappat luften, går tankesättet. De menar nämligen att vi kunde se hur en sådan upptrissning av förväntningar blev kontraproduktiva när COP 15 i Köpenhamn floppade, vilket de hävdar ledde till den starka motgången för miljöfrågor överlag som vi har sett och att klimatarbetet sattes tillbaka flera år. Jag tror att denna inställning är högst problematisk och riskerar att själv uppfylla farhågorna om för låga ambitioner. Huruvida det är sant att COP 15-fiaskot låg bakom klimatfrågans tillfälliga nedprioritering eller om det snarare beror på den ekonomiska krisen spelar naturligtvis roll, men det är också sant att alla uppror lider stora bakslag innan de blir revolutioner. Det är därför det rakt motsatta mot försiktighet som vi behöver; det som krävs är en kraftansamling utan dess like fram tills december 2015, en mobilisering som visar världens ledare att de varken kan eller bör komma undan från att styra in oss på rätt väg. De närmaste tre åren kommer vara de svåraste hittills i UNFCCC:s tjugoåriga historia och i den globala kampen mot klimatförändringarna. Jobbet har redan börjat, börja göra din del! Både politiskt och individuellt.
Tänk på det i julefriden. Och samtidigt som du med stor sannolikhet skapar mest utsläpp på hela året, tänk på hur utvecklingsländernas medborgare känner sig över att deras representanter lämnade Doha utan vare sig pengar, utsläppsminskningar eller framtidshopp. Och koppla gärna ihop punkterna när du uppgiven sitter där i trafiken – varifrån kommer egentligen allt snökaos…?
För övrigt är Musikhjälpen ett riktigt ljus i decembermörkret. Ifall svenskarna hade kunnat uppbringa lika mycket engagemang i klimatfrågan, vilken dessutom direkt påverkar många slumområdens vattentillgång, hade vi i detta självproklamerat miljövänliga land varit betydligt närmre att göra skillnad på riktigt.
Jag var på plats i Doha men var inte ackrediterad till konferensen. Istället höll jag mig till diverse sidoevent, där jag samlade in material till en uppsats. Där visade det sig att ett LUPEF-engagemang kan betala av sig även 460 mil från Lund!
2 kommentarer
Kommentarer är stängda.