Senaste inläggen

Under sensommaren skaffade jag Tik-Tok, mest för att algoritmen på Instagram reels blev dålig och jag blev rekommenderad Tik-Tok till bot för min abstinens. Jag har varit en hängiven skrollare sedan länge nu, kanske sedan i sjätte klass då man först skaffade Instagram. Av den generationen vet jag också att man borde vara källkritisk till internet. Att bilder photoshoppas och att influencers bara lägger ut det roliga ur vardagen är nog vi alla medvetna om. Men när jag laddade ner appen bemöttes jag av en trend, som kändes overkligt verklig men inte minst bekant.

”Våga vägra Linkedin” säger min bästa vän och jag instämmer. Finns det inte något sjukt
ogenuint med den appen? På appen får jag det att låta som att mina livserfarenheter berikat
min personlighet och utvecklat mina färdigheter. Jag skriver att jag jobbat på restauranger
och hur det har utvecklat mina ”skills”, såsom stresshantering, teamwork och bla bla bla.
Men vilken svensk ungdom har inte jobbat på en restaurang? Låter det inte ogenuint och
självgott att beskriva det som någonting som gör just mig speciell?

Det är en torsdag i slutet av september, strax innan fem, och jag hade lovat mig själv att jag skulle vara produktiv om jag gick hem tidigt från skolan. Istället för att städa, plugga, handla eller göra något annat vuxet hamnade jag, där jag som många gånger tidigare hamnat, i sängen med Tiktok.

Som nyinflyttad Malmöbo har buss 130 blivit en del av min nya vardag. Den slingrande busslinjen passerar till synes genom vartenda litet grannområde på vägen mellan Lund och Malmö, och även om resan är betydligt långsammare än andra alternativ kan jag inte undgå att tycka om den. Här får jag min mysiga lilla stund med Skånes småorter på bussen som tuffar på i max 40 kilometer i timmen; ingen motorväg där hela bussen andas av stress.

När jag lyssnar på poddar eller läser om valet i USA får jag ofta bilden av att det är de välutbildade, “smarta” amerikanerna som röstar på demokraterna, medan jag upplever att de republikanska väljarna ofta målas som galna Trump-supporters som inte har någon koll. Men vilka är egentligen de andra, för inte kan väl hälften av USA:s väljare vara som de som visas i klippen med Jordan Klepper på Youtube? Jag hörde av mig till min kompis Chloe Kelly, som jag lärde känna när jag var utbytesstudent i Texas under gymnasiet. Chloe är 21 år gammal och gör sitt fjärde och sista år på Baylor University i Waco i Texas. Förutom sina studier i Professional Selling and Human Resources Management är hon ansvarig för rekryteringen i Tri Delta Sorority. Precis som jag är Chloe en ung kvinna med stort intresse för politik och aktuella händelser, men med två olika kulturella bakgrunder har vi helt olika åsikter. Därför ville jag höra vad hon, som amerikansk förstagångsväljare, hade att säga om valet i november. 

Jag öppnar kommentarsfältet på Kim Kardashians bild från Metgalan och den nya gamla trenden är ett faktum – 90-talets ”Heroin chic” är tillbaka. 

Nu är det ungefär 10 månader sedan kontroversiella Javier Milei valdes till president i Argentina med 56% av rösterna. Milei kallar sig själv för världens första libertarianska president och har lovat att lösa den ekonomiska krisen i landet genom att såga av allt som är ineffektivt och dyrt i den statliga förvaltningen. Hur har det blivit såhär och vad blir kvar efter Mileis motorsågsparty?

I skolan läser jag engagerat Carole Patemans texter för att förstå och ifrågasätta samhällets orättvisor. Men när kvällen närmar sig och jag slår på Paradise Hotel försvinner hennes skarpa analyser från min tankebana. Istället njuter jag av ett program där maktstrukturerna som jag nyss kritiserat istället återskapas och förstärks – utan att jag lyfter ett finger. 

Den tredje september fyllde Kristianstads nation ett gapande hål i Lunds studentliv när de offentliggjorde sin nya sportpub Bänken. Öppet varannan lördag visar de utvalda Premier League-matcher och serverar hamburgare och öl till fotbollssugna studenter. I lördags begav jag mig dit med två av mina mest fotbollsnördiga vänner för att se hur upplevelsen skulle mäta sig mot mina förhoppningar. 

Cykelfest vankas och du blir ramad på “cykelen” till nationen. På vägen dit pregar du ner tröjan med allt annat mög och utanför nationen huttar ni den sista slatten. Vad har hänt?

Personlig kris och panik är någonting som alla upplever, men kanske framförallt något som upplevs av studenter. Det finns självklart stressen av plugget i sig, kommer jag klara den där tentan? Men även stressen om framtiden, vad ska jag jobba med, kommer jag kunna få den karriär jag vill ha, och vad vill jag ens ha? 

Jag minns det första födelsedagskortet jag fick av min bästa vän, där hon skrev “man kan inte beskriva dig med ett ord, eller jo ALLT”. Som 11-åring tyckte jag att det var världens finaste komplimang, att jag kunde vara allt för någon. Vad skulle vi säga då om vi visste att det skulle fortsätta ett rätt bra tag. Att allt vi skulle lära oss om kärlek, vänskap, värme och trygghet påbörjades just där?