[01:48] “Samling kl. 11, Lund C”, Gabbe till Olle natten innan.
[02:36] “Bajen!”, Olle till Gabbe.
Erkänn att en del av dig trodde att den här texten skulle vara en ångestladdad (fast egentligen mer skryt typ) berättelse om en sexuell eskapad, men där har ni fel! Snusk!
Samtidigt som det nalkas vår i Skåne händer det stora saker långt upp i norr. Gruvan som skapade staden håller nu på att äta upp den och hela staden behöver nu flyttas 3 km bort. Vad händer egentligen i Kiruna?
Självklart ska ni det! Våren är påväg: Solen flörtar, knoppar brister och kläderna kastas av. Passa på att planera era resor, för snart kommer köandet för Valborgsbiljetter att ta all er tid. Tur för er så kommer här ett gäng fenomenala resetips för både vårens och sommarens bravader från tre på redaktionen. Begränsade koldioxidutsläpp, och snällt för plånboken.
Ena stunden är du en stolt Jantemotståndare som längtar till kontinenten, och nästa så står du bland tafatta Erasmus-studenter och saknar folk du hatade i Lund. How the tables turn, som man brukar säga inom den anglosaxiska sfären. Detta är ett längre kåseri om min lika långa resa till Paris.
Lupef fyller hela 30 år! För att fira detta fantastiska jubileum har skribenterna Thea Erlandsson och Minna Falklöf Malmer hittat lite olika Lupef-personligheter, bland annat en av Lupefs grundare och tidningen Panoramas första redaktör. Fem Lupef-själar berättar om sin tid i Lund, vad de gör idag och sina bästa minnen från Lupef!
During the fall of 2023, Finnish education institutes had a string of occupation movements. The movement started at my home university, the University of Helsinki, on the 19th of September, when about 50 students decided to occupy the main building of the university by taking control of the building’s lobby. The students, with increasing numbers, then decided to camp overnight at the main building and continued camping there for 14 days in protest against the cuts planned by the new right-wing government of Finland.
Årets första snö hade fallit den dagen. Vi satt ett gäng i en dunkel studentlägenhet, utklädda till karaktärer från våra favoritbarnprogram, med en valfri dryck i handen och redo inför kvällens sittning när någon plötsligt nämner att Chalmers under dagen förbjudit politiska manifestationer och affischering på deras campusområde. Den höga ljudnivån hämmas av de precis yttrade orden, och någon utbrister lika plötsligt tillbaka: “Vad säger du? Vadå förbjudit? De kan de väl inte göra?”.
Visst är det något med de polykroma animationerna och jättebokstäverna utstyrda i glittertyg, pälsimitation och lysande lampor. Eller jingeln, som med sin trallande gång kanske är den mest kända barnprogram signaturen som finns inom svensk TV. En melodi som viskar om 70-talets Sverige i efterdyningarna av folkhemmet och början på det revolutionerande årtiondet av folkrörelser.
Vi är nu på sluttampen av årets mörkaste period. Bokstavligen. Dagarna blir kortare och bristen på soltimmar blir allt mer påtaglig. Höst och vinter kommer med en viss mysighetsfaktor, absolut, men samtidigt är det många som ser november som en transportsträcka till ljusare tider. Jag vill därför slå ett slag för årets kanske viktigaste händelse, nämligen vintersolståndet.
Ända sedan jag var ett barn, har min mamma berättat historien om hur hon var 20 år, köpte en flygbiljett till Hawaii och flyttade hemifrån för första gången. Mormor och morfar kvar i den västgötska byn blev informerade om resans långvarighet via telefon, då dottern redan befann sig på andra sidan Atlanten. Mammas historier om att vara ung och dum och bara göra vad man känner för, har etsat sig fast djupt inom mig. Ända sen jag varit ett barn har idéen om att vara 20 år och flytta kors över ett hav varit en idyll, just den upplevelsen har känts som kulmen av vuxenlivet.
Jag fångas i en åskstorm och överväldigas av världen runt omkring mig. Orden, vanligtvis mina bundsförvanter, kan inte fånga vad jag känner. Vad för betydelse har det som undgår beskrivning? Vad finns det kvar att tro på då varken religion eller ateism räcker till?
Det finns många traditioner här i Lund. Vissa som är nästan lika gamla som universitetet självt och vissa som tillkommit på senare dagar. Men vilka av dessa traditioner är egentligen värda att hissa och vilka vill vi totalt dissa? Nu när Lupef fyller 30 år tänker jag att vi ska grotta ner oss i vilka traditioner lundastudenter tycker bäst om. Utan traditioner skulle det knappast vara Lund och utan traditioner skulle vi knappast lockas till att plugga här. För det är inte direkt spettekakan som lockar oss alla hit ner hit till Skåne. Nej, för det är väl sittningarna, overallerna och sångböckerna vi lockas av?