Clean girl, office siren, mob wife, coastal cowgirl, brat summer. Jag skrollar TikTok och inser att en ny aesthetic återigen är i ropet. Trenderna ändras så snabbt att det känns svårt att hänga med. Samtidigt ökar unga kvinnors skulder lavinartat i Sverige. Har dyra och snabbt förändrande utseendenormer blivit en ekonomisk fälla för unga kvinnor?
När jag först fick höra att vi skulle skriva om eskapism i Panorama var jag tveksam i början, men jag visste ändå direkt att jag ville dela min egen historia. Inte för att jag vill ha sympati, utan bara för att visa hur viktigt det är med eskapism.
Discover Weekly ger oss varje måndag en skräddarsydd spellista med låtar baserade på vad algoritmerna tror att vi kommer att gilla. Och vi gillar det, nästan undantagslöst. Jag har piskat på mina algoritmer att ge mig en gottepåse som överskrider tid och rum: det är Kleerup, Leonard Cohen och Daft Punk. Det är Monica Zetterlund, Amason och The Smiths. Ja, det är … fem plus.
Men varför leder den gränslösa tillgången till musik oss unga till att dela musiksmak med våra föräldrar?
Lina Jonn var en av de första kvinnliga porträttfotograferna i Sverige: Tack vare en stor nyfikenhet och driv lyckades hon, som kvinna i slutet av 1800-talet, utbilda sig utomlands och öppna en egen fotoateljé. Min morfar, Linas barnbarn, skrev en bok om fotografen Lina Jonn. Där skildras hennes yrkesliv, Lund mitt i förändring, samt en stark och kärleksfull familj.
Nils Lewan började studera historia på Lunds Universitet i september 1948. 76 år senare sitter jag med Nils, min farfar, i hans kök och pratar om studentlivet. Han minns hur det var på 50-talet och jag lyssnar spänt. Han berättar om kärleken, bortgångna Lundatraditioner, ensamhet och vänner som funnits kvar hela livet.
Hitta hem, hitta hem, hitta hem, ibland känns det som att det enda jag gör är att försöka hitta hem. När jag gjorde valet att plugga Pol. Kand var det ett aktivt beslut att inte riktigt behöva välja något än, men fortfarande få känna mig lite smart när jag drar regressioner eller slänger mig med någon teori om hur världen håller på att avdemokratiseras. Det är en bra grund att stå på, speciellt med tanke på hur många grundkurser man proppar i sig innan man faktiskt gör något form av val, men vad är det egentligen jag ska vara bra på? Svaret på den frågan är jag lika långt ifrån nu som när jag åkte ner till Lund för två år sedan, den enda skillnaden nu är att jag tvingat iväg mig själv på utbyte till min släkts förlorade land, Nederländerna.
Vintern är kommen. Sveriges befolkning är så matt den bara kan vara när vardagen är grå och trist och man är på vippen att ge upp hoppet, men det finns en ljusglimt: På spåret är tillbaka.
Den 19 november 2024 var det 1000 dagar sedan kriget i Ukraina bröt ut. Jag tror knappt någon av hos förstår hur lång tid det egentligen är. Den 24 februari 2022 förlorade jag ett hem och sedan dess har jag alltid försökt finna min väg tillbaka. Men när man inte kan hitta hem till fots, med tåg eller flyg – då kan man alltid ta köksvägen.
Att välja sin inriktning på polkand är svårt och läskigt. Det känns som att man står inför ett ödesdigert val som kommer styra hela ens framtid. I våras var det min tur att välja. Jag vill nu därför ge några väl valda ord till alla som nu är i samma sits.
I och med min rubrik kan man tro att jag syftar på den faktiska vägen hem till Norrbotten. Känner man mig vet man att det inte är en dum gissning då jag spenderat rätt många timmar på att babbla om de logistiska val som finns när jag ska transportera mig hem. Även om det är både komplicerat och olyckligt, kommer denna text handla om något lite mer abstrakt. Om valet mellan mitt hem och livet jag egentligen vill leva. Mellan familj och karriär, mellan dröm och dröm.
Jag skrollar allt oftare igenom albumet ”Barndomsbilder” på min telefon och fastnar vid bilderna från Kenya. Det som då var mitt hem är numera bara bilder på en skärm. När jag minns min tid där, växer en längtan inom mig – som om något väldigt viktigt fattas. Är det bara nostalgi, eller är det ett behov av att hitta tillbaka till mig själv och de rötter som en gång formade mig?
Alla som haft oturen att ha någon sorts konversation med mig har troligen fått höra om de 3 åren jag och min familj bodde i Prag, huvudstaden i Tjeckien. Jag flyttade dit som 9-åring och flyttade därmed hem när jag var 12 (9+3=12, märks att jag har läser nek2), och flytten dit var definitivt en av de mest dramatiska perioderna i mitt liv, men jag tror faktiskt att flytten hem har haft en större påverkan på vem jag är idag. Flytten hem är i alla fall något jag reflekterat över betydligt mer under åren.