Utdrag ur papperstidningen

Jag är 14 år och har, mot alla odds, fått gå på en Grönan konsert med mina kompisar. Pulsen dunkar i takt med musiken och för första gången, även om pappa kommer stå med bilen utanför prick när konserten tar slut, känner jag mig vuxen. Killen framför oss vänder sig om, höjer på ögonbrynen och ser ner på oss småtjejer, men jag bryr mig inte. Jag sjunger med i varje ord, sträcker händerna mot scenen. Där och då försvinner allt annat än musiken.

Det är en lördagmorgon i mars. Den åttonde mars för att vara mer precis. Internationella kvinnodagen. Jag gör frukost och lyssnar på ekot och exakt två reportage handlar om kvinnorelaterade frågor innan programmet fortsätter handla om Trumps nya utspel och gängkriminalitet. Båda handlar om den ekonomiska ojämlikheten mellan män och kvinnor. Vad jag hör är i princip “det är internationella kvinnodagen och kvinnor tjänar fortfarande mindre än män”. Som att dra av ett plåster. “Så, då var det överstökat, vi hörs nästa år”. Så känns det. Och det gör mig så upprörd, eller kanske bara trött. För ja, den ekonomiska aspekten av jämställdhetspolitiken är jätteviktig, men för att kunna tjäna lika mycket som männen måste vi först överleva. Leva. Är det så mycket begärt? Tydligen. Våld i nära relationer och sexuellt våld är ämnen i ständiga rubriker, men lika snabbt är de bortglömda. Och även om det nämns i politikernas sociala mediekanaler en gång om året, nästan ritualsmässigt, så står vi still. Våldet fortsätter. Och vad gör politikerna, egentligen?

En ny slags eskapism – eller anti-eskapism om man så vill – har uppenbarat sig. Istället för att förlora oss i den digitala världen vill vi tillbaka till verkligheten. Vad beror detta skifte på? Denna djupgående utmattning som är ofrånkomligt knuten till våra skärmar. Kan det vara så att sociala medier inte längre erbjuder de möjligheter till verklighetsflykt som de gjort tidigare? Och kan den eftertraktade verklighetsflykten i dagens samhälle paradoxalt nog finnas just i verkligheten? 

Vad är det som gör en film dålig? Vid första anblick kanske det verkar som en rätt så lätt fråga att svara på, en film är dålig om den lider av bristande skådespel, förvirrande klippning, ett osammanhängande manus, och så vidare. Men är det verkligen så enkelt? 

KAJ vann årets Melodifestival, till mångas glädje och förvåning (inte minst deras egen). Den finlandssvenska humorgruppen får därmed representera Sverige i Eurovision. Och om vi lyfter blicken bortom nöjesvärlden kan deras vinst ses i ett större sammanhang – de är kanske den rätta trion för vår tid.

Varför har generation Z slutat ha kul och vems fel är det? Är clean girlen den nya punkaren och vad gör hon i så fall uppror mot? Jag vet inte, deltagarna i Love is Blind vet inte, men Anders Hansen tror sig absolut veta. 

Clean girl, office siren, mob wife, coastal cowgirl, brat summer. Jag skrollar TikTok och inser att en ny aesthetic återigen är i ropet. Trenderna ändras så snabbt att det känns svårt att hänga med. Samtidigt ökar unga kvinnors skulder lavinartat i Sverige. Har dyra och snabbt förändrande utseendenormer blivit en ekonomisk fälla för unga kvinnor?

När jag först fick höra att vi skulle skriva om eskapism i Panorama var jag tveksam i början, men jag visste ändå direkt att jag ville dela min egen historia. Inte för att jag vill ha sympati, utan bara för att visa hur viktigt det är med eskapism.

Discover Weekly ger oss varje måndag en skräddarsydd spellista med låtar baserade på vad algoritmerna tror att vi kommer att gilla. Och vi gillar det, nästan undantagslöst. Jag har piskat på mina algoritmer att ge mig en gottepåse som överskrider tid och rum: det är Kleerup, Leonard Cohen och Daft Punk. Det är Monica Zetterlund, Amason och The Smiths. Ja, det är … fem plus.

Men varför leder den gränslösa tillgången till musik oss unga till att dela musiksmak med våra föräldrar?

Lina Jonn var en av de första kvinnliga porträttfotograferna i Sverige: Tack vare en stor nyfikenhet och driv lyckades hon, som kvinna i slutet av 1800-talet, utbilda sig utomlands och öppna en egen fotoateljé. Min morfar, Linas barnbarn, skrev en bok om fotografen Lina Jonn. Där skildras hennes yrkesliv, Lund mitt i förändring, samt en stark och kärleksfull familj.

Nils Lewan började studera historia på Lunds Universitet i september 1948. 76 år senare sitter jag med Nils, min farfar, i hans kök och pratar om studentlivet. Han minns hur det var på 50-talet och jag lyssnar spänt. Han berättar om kärleken, bortgångna Lundatraditioner, ensamhet och vänner som funnits kvar hela livet.

Hitta hem, hitta hem, hitta hem, ibland känns det som att det enda jag gör är att försöka hitta hem. När jag gjorde valet att plugga Pol. Kand var det ett aktivt beslut att inte riktigt behöva välja något än, men fortfarande få känna mig lite smart när jag drar regressioner eller slänger mig med någon teori om hur världen håller på att avdemokratiseras. Det är en bra grund att stå på, speciellt med tanke på hur många grundkurser man proppar i sig innan man faktiskt gör något form av val, men vad är det egentligen jag ska vara bra på? Svaret på den frågan är jag lika långt ifrån nu som när jag åkte ner till Lund för två år sedan, den enda skillnaden nu är att jag tvingat iväg mig själv på utbyte till min släkts förlorade land, Nederländerna.