Klockan är 16:30 den första maj. Det börjar kanske bli dags att lämna sängen. Jag har just fått ett mess från en vän jag var med på valborg: ”hur mår du idag haha?” Svar: ”inte gått upp än… själv?” ”jag mår prima, som en kung!!” Oironiskt. Jävla 02or. Jag vänder på mig och fortsätter kolla youtube.
Ingen kan väl ha missat den pågående konflikten som utkämpas mellan Ryssland och Ukraina. För att rättfärdiga den ryska invasionen, eller som ryska staten och medier målar upp det som “militära operationen”, så anklagade Putin ukrainska samhället och regering för att domineras av neo-nazism. Han åberopar samarbetet som förekom under tyskockuperade Ukraina, där enligt en antisemitisk konspirationsteori menar på att det inte var judarna som var offret under Nazisttyskland utan att det var kristna ryssar som var de sanna offren.
Jag är nitton år, snart tjugo. När jag säger detta till folk, skulle jag vilja bli bemött på samma sätt som någon som säger att de går igenom en skilsmässa. Man får gärna lägga huvudet på sned, vrida ner mungiporna och säga “Usch, va jobbigt.” Men det gör ingen. “Det är den bästa tiden i ditt liv!” Säger de istället. Studenttiden. Innan man behöver bekymra sig för triviala saker som att betala räkningar och att plocka upp barnen från skolan, när man fortfarande kan bränna halva månadens CSN på nationer och Systembolaget utan att någon höjer på ögonbrynen. I vissa medelålders ögon kan man till och med se hur de gnistrar till lite när de reflekterar tillbaka på deras egen ungdomstid. Vad kul, för dem.
Det är sällan jag blir arg, i grunden är jag nog helt enkelt oilsket lagd. Men om det är något som för mig bort från mitt lugna normaltillstånd så är det när folks lathet går ut över andra. Praktexemplet är personer som inte tar tillbaka kundvagnarna till kundvagnsskjulen, eller folk som inte tar med sina popcornkartonger ut från biosalongen för att ”det finns folk som jobbar med att ta undan dem”. Vad fan är det för attityd? Obegripligt empatilöst.
Inte för sällan när transfrågor diskuteras händer det att man ska definiera vad en kvinna respektive en man är. En kvinna är en kvinna. En man är en man.
Det är långfredag och vi firar det till minne av Jesu korsfästelse och uppståndelse. När jag äter ägghalvor med majonäs och räkor hos släkten är det dock inte Guds godhet jag tänker på. Förmodligen tänker jag något i stil med ”tack Gud för att jag är i Göteborg och kan äta färska räkor på påsk”. Jag begår frosseri. Dödssynd. Trots att jag inte är troende kristen känner jag att något skaver. Glappet mellan korsfästelse och äggfrossa är väldigt stort.
”Har du hört Bianca Kronlöfs vinterprat?” Jag har frågat så många de senaste månaderna att det är det närmaste jag någonsin kommit en catchphrase. Vinterpratet var ett timslångt feministiskt brandtal som gick rakt in i hjärtat på mig, och sen dess har jag velat dela det med allt och alla. Jag kommer på mig själv med att bli lite gråtmild av mitt eget återberättande för en måttligt intresserad kompis. Samtidigt finns det något olustigt med att det var just detta vinterprat som tog skruv.
Redan när vi som barn snubblar runt i världen får vi veta att det finns saker som man helt enkelt inte kan säga, inte för det man säger i sig, nödvändigtvis, utan för vad andra kommer säga om det.
Jag har återigen ägnat mig åt mitt stora fritidsintresse, reality-TV. Nyligen kom säsong två av det fenomenala serien “Love is Blind” ut på Netflix. Snabbt slukade jag samtliga avsnitt. Programidén bygger på att deltagarna ska dejta varandra åtskilda i varsitt garderobsliknande rum. Deltagarna kan inte se varandra, men kan prata genom den tunna vägg som skiljer dem åt. Deltagarna blir kära, friar och får då se varandra. Turturduvorna släpps sedan ut i den riktiga världen. Efter en månad är planen att paren ska gifta sig. Men frågan är, “Is love really blind?”? Eller kommer deltagarna under sin månad i frihet inse att garderobförälskelsen inte var the one och därför säga nej vid altaret? Ljuvligt program.
För några veckor sedan satt jag på en arbetsintervju och skulle beskriva mig själv. Alla svenskars största hat-moment att förklara lagom, noga utvalda ord som inte är för skrytiga, men ändå tillräckligt lockande för att framstå som precis rätt mängd duktig. Jag hör mig själv säga ord som “ambitiös”, “driven”, “samarbetsvillig”; alla de ord som vittnar om det enorma prestationssamhälle vi lever i idag. Vad betyder ens samarbetsvilligt? Vadå villig? Är inte det en grundläggande egenskap hos de allra flesta människor att kunna arbeta tillsammans, som det flockdjur vi trots allt är? Ändå ska man med glitter och glamor lyfta fram och förtydliga att man visst är en lagspelare, och när det sedan kommer till kritan, då ska man ha vunnit medaljerna själv.
Första gången vi hade sexualkunskap i skolan gick jag i fyran. Jag kommer fortfarande ihåg känslan som låg i luften när skolsköterskan klev in i klassrummet och separerade killar och tjejer. I skräckblandad förtjusning hade vi pratat om den dagen i veckor. Det var inte så att vi inte hade hört talas om sex förut – nej, en majoritet av klassen hade någon sorts uppfattning om vad det innebar men det fanns fortfarande en mytomspunnen karaktär kring ämnet som tillkom när en vuxen skulle prata om det. 15 tjejer satt på helspänn i ostrukturerade bänkrader samtidigt som skolsköterskan högtidligt vandrade fram och tillbaka framför whiteboarden. Det viskades och snurrades på stolar, luften var som ett elnät. Vi ville inte möta varandras blick; men gjorde precis det, i hopp om att ens jämlike skulle dela de känslor som sprudlade genom kroppen.
Jag pratar med en kompis, “Jag vill verkligen vara med om en naturkatastrof” säger han. “Vad fan?” säger jag och tänker att det är dags att säga upp vänskapen. Men sen fortsätter han “bara en liten översvämning nere vid smålands typ”, jag instämmer försiktigt, sen tillägger han “ingen måste ju dö liksom”. Det var flera månader sen vi pratade om det där men jag tänker på det varje dag. Bara en liten översvämning nere vid Smålands. Jag längtar liksom efter naturkatastrofer varje dag, men bara en liten, där ingen måste dö.