När jag först fick höra att vi skulle skriva om eskapism i Panorama var jag tveksam i början, men jag visste ändå direkt att jag ville dela min egen historia. Inte för att jag vill ha sympati, utan bara för att visa hur viktigt det är med eskapism.
Discover Weekly ger oss varje måndag en skräddarsydd spellista med låtar baserade på vad algoritmerna tror att vi kommer att gilla. Och vi gillar det, nästan undantagslöst. Jag har piskat på mina algoritmer att ge mig en gottepåse som överskrider tid och rum: det är Kleerup, Leonard Cohen och Daft Punk. Det är Monica Zetterlund, Amason och The Smiths. Ja, det är … fem plus.
Men varför leder den gränslösa tillgången till musik oss unga till att dela musiksmak med våra föräldrar?
Grand Hotels utsirade portar. Tjocka mattor och blanka ytor. Ett förvånansvärt ungt klientel denna torsdagskväll i mars. Det är vad som möter mig på väg till denna Studentafton som ska behandla rollen som public service har i rådande tider. Inledningsvis presenterar sig moderatorn Heidi Avellan och Sveriges Radios VD Cilla Benkö. Salen värms upp med prat om fest och strategimöten innan definitionen av public service tacklas.
Det finns gånger i ens liv som kulturkonsument där riktiga guldkorn dyker upp. Det är omöjligt att tappa fokus på verket. Ett järngrepp sluter sig kring ryggmärgen och man kan bara inte göra annat än att hänga med på resan som skaparna tar en på. Adolescence är den bästa serien jag sett på otroligt länge. Om inte någonsin. Efter att ha sett detta mästerverk återstår det en vecka senare fortfarande många tankar och känslor, och jag är helt enkelt tvungen att skriva av mig.
Onsdagen den 12:e mars besökte Rachel Cusk författarscenen på stadsbiblioteket i Malmö för att samtala om språk, skrivande och sin nya bok Parad. Det var en timme av intellektuella utläggningar, okonventionella tolkningar och varmt publikfniss.
Det vanligaste sättet att beskriva tiden är som en färd framåt, en promenad med händelser att blicka bak eller sikta fram mot. Aymara-folket i Bolivia och Peru tänker istället att det är precis tvärtom: vi människor vandrar baklänges
genom livet. Saker som nyligen skett ser vi på nära håll, annat är länge sedan och därför svårare att se och minnas. Framtiden är oss bakom ryggen; vi kan
inte se in i den eller veta hur den kommer att te sig. Jag känner mig dragen till detta synsätt, och under min resa hem under jullovet undrar jag hur mycket man egentligen bör fokusera på dåtiden.
Lina Jonn var en av de första kvinnliga porträttfotograferna i Sverige: Tack vare en stor nyfikenhet och driv lyckades hon, som kvinna i slutet av 1800-talet, utbilda sig utomlands och öppna en egen fotoateljé. Min morfar, Linas barnbarn, skrev en bok om fotografen Lina Jonn. Där skildras hennes yrkesliv, Lund mitt i förändring, samt en stark och kärleksfull familj.
Nils Lewan började studera historia på Lunds Universitet i september 1948. 76 år senare sitter jag med Nils, min farfar, i hans kök och pratar om studentlivet. Han minns hur det var på 50-talet och jag lyssnar spänt. Han berättar om kärleken, bortgångna Lundatraditioner, ensamhet och vänner som funnits kvar hela livet.
Hitta hem, hitta hem, hitta hem, ibland känns det som att det enda jag gör är att försöka hitta hem. När jag gjorde valet att plugga Pol. Kand var det ett aktivt beslut att inte riktigt behöva välja något än, men fortfarande få känna mig lite smart när jag drar regressioner eller slänger mig med någon teori om hur världen håller på att avdemokratiseras. Det är en bra grund att stå på, speciellt med tanke på hur många grundkurser man proppar i sig innan man faktiskt gör något form av val, men vad är det egentligen jag ska vara bra på? Svaret på den frågan är jag lika långt ifrån nu som när jag åkte ner till Lund för två år sedan, den enda skillnaden nu är att jag tvingat iväg mig själv på utbyte till min släkts förlorade land, Nederländerna.
Vintern är kommen. Sveriges befolkning är så matt den bara kan vara när vardagen är grå och trist och man är på vippen att ge upp hoppet, men det finns en ljusglimt: På spåret är tillbaka.
Den 19 november 2024 var det 1000 dagar sedan kriget i Ukraina bröt ut. Jag tror knappt någon av hos förstår hur lång tid det egentligen är. Den 24 februari 2022 förlorade jag ett hem och sedan dess har jag alltid försökt finna min väg tillbaka. Men när man inte kan hitta hem till fots, med tåg eller flyg – då kan man alltid ta köksvägen.
Att välja sin inriktning på polkand är svårt och läskigt. Det känns som att man står inför ett ödesdigert val som kommer styra hela ens framtid. I våras var det min tur att välja. Jag vill nu därför ge några väl valda ord till alla som nu är i samma sits.