Utdrag ur papperstidningen

Årets första snö hade fallit den dagen. Vi satt ett gäng i en dunkel studentlägenhet, utklädda till karaktärer från våra favoritbarnprogram, med en valfri dryck i handen och redo inför kvällens sittning när någon plötsligt nämner att Chalmers under dagen förbjudit politiska manifestationer och affischering på deras campusområde. Den höga ljudnivån hämmas av de precis yttrade orden, och någon utbrister lika plötsligt tillbaka: “Vad säger du? Vadå förbjudit? De kan de väl inte göra?”. 

Visst är det något med de polykroma animationerna och jättebokstäverna utstyrda i glittertyg, pälsimitation och lysande lampor. Eller jingeln, som med sin trallande gång kanske är den mest kända barnprogram signaturen som finns inom svensk TV. En melodi som viskar om 70-talets Sverige i efterdyningarna av folkhemmet och början på det revolutionerande årtiondet av folkrörelser.

Vi är nu på sluttampen av årets mörkaste period. Bokstavligen. Dagarna blir kortare och bristen på soltimmar blir allt mer påtaglig. Höst och vinter kommer med en viss mysighetsfaktor, absolut, men samtidigt är det många som ser november som en transportsträcka till ljusare tider. Jag vill därför slå ett slag för årets kanske viktigaste händelse, nämligen vintersolståndet. 

Ända sedan jag var ett barn, har min mamma berättat historien om hur hon var 20 år, köpte en flygbiljett till Hawaii och flyttade hemifrån för första gången. Mormor och morfar kvar i den västgötska byn blev informerade om resans långvarighet via telefon, då dottern redan befann sig på andra sidan Atlanten. Mammas historier om att vara ung och dum och bara göra vad man känner för, har etsat sig fast djupt inom mig. Ända sen jag varit ett barn har idéen om att vara 20 år och flytta kors över ett hav varit en idyll, just den upplevelsen har känts som kulmen av vuxenlivet.

Jag fångas i en åskstorm och överväldigas av världen runt omkring mig. Orden, vanligtvis mina bundsförvanter, kan inte fånga vad jag känner. Vad för betydelse har det som undgår beskrivning? Vad finns det kvar att tro på då varken religion eller ateism räcker till?

Det finns många traditioner här i Lund. Vissa som är nästan lika gamla som universitetet självt och vissa som tillkommit på senare dagar. Men vilka av dessa traditioner är egentligen värda att hissa och vilka vill vi totalt dissa? Nu när Lupef fyller 30 år tänker jag att vi ska grotta ner oss i vilka traditioner lundastudenter tycker bäst om. Utan traditioner skulle det knappast vara Lund och utan traditioner skulle vi knappast lockas till att plugga här. För det är inte direkt spettekakan som lockar oss alla hit ner hit till Skåne. Nej, för det är väl sittningarna, overallerna och sångböckerna vi lockas av?

Vi lever ett liv fullt av små ögonblick av glädje och skönhet. Livet är en ständig resa och varje dag innebär möjlighet till förändring och tillväxt. Att fira livet ger oss möjlighet att uppskatta de små detaljerna som ofta förbises. Det är att omfamna denna eviga förändringsprocess med öppna armar och ett öppet hjärta. Inte minst ska vi uppskatta gemenskapen och kärleken, att samlas med människorna som du tycker om. Ett förgyllt liv med minnen från de allra finaste stunderna, det är precis vad vi människor strävar efter.

På senare tid har det slagit mig oftare och oftare hur sjukt det är att vi lever i ett så avancerat samhälle som vi gör, utan att reflektera över de magiska prylar som vi tar för givet i vår vardag. Här är ett exempel på en sådan.

I år, 2023, fyller LUPEF 30 år. 30 år av gemenskap, aktiviteter, beslutsfattande och glädje. Helt fantastiska år, även om jag bara har varit delaktig i ett. Man kan ju tänka att ett år bland så många inte är mycket alls, men jag ska säga er att detta år har varit det hittills bästa i hela mitt liv, och för det mesta tack vare vår kära förening Lupef. Så i sann jubileumsanda, skålande och firande, jublande och glädje, ska jag berätta för er vad Lupef har gett mig och hur jag hittade hem.

Livet är mörkt. Jag kan inte ställa tillbaka klockan som jag ställde om för en månad sedan, jag har det kollektiva ansvaret att informera mig om alla hemskheter som försiggår i världen och blankar jag tentan så blir jag betalningsskyldig till CSN. Det mörka blir kvar men låt oss lyfta fram även det ljusa. Här kommer jag med tips på saker att fira varje dag!

Kulturnatten: ett årligt sammelsurium av fin-, ful- och konstig kultur. Robotvernisager, balkanfötter, mandolinkonserter. Men bakom fasaden av ståhej och galej gömmer sig även en oanad berättelse om att växa upp i Lund.

Lars Winnerbäck, den 47 år gamla mannen har släppt ett nytt album som han har döpt till Neutronstjärnan, och i höst åker han på turné i Sverige. Han kommer till Malmö den 4:e november och dit ska jag, det är obligatoriskt när det är höst.