Utdrag ur papperstidningen

Vi lever ett liv fullt av små ögonblick av glädje och skönhet. Livet är en ständig resa och varje dag innebär möjlighet till förändring och tillväxt. Att fira livet ger oss möjlighet att uppskatta de små detaljerna som ofta förbises. Det är att omfamna denna eviga förändringsprocess med öppna armar och ett öppet hjärta. Inte minst ska vi uppskatta gemenskapen och kärleken, att samlas med människorna som du tycker om. Ett förgyllt liv med minnen från de allra finaste stunderna, det är precis vad vi människor strävar efter.

På senare tid har det slagit mig oftare och oftare hur sjukt det är att vi lever i ett så avancerat samhälle som vi gör, utan att reflektera över de magiska prylar som vi tar för givet i vår vardag. Här är ett exempel på en sådan.

I år, 2023, fyller LUPEF 30 år. 30 år av gemenskap, aktiviteter, beslutsfattande och glädje. Helt fantastiska år, även om jag bara har varit delaktig i ett. Man kan ju tänka att ett år bland så många inte är mycket alls, men jag ska säga er att detta år har varit det hittills bästa i hela mitt liv, och för det mesta tack vare vår kära förening Lupef. Så i sann jubileumsanda, skålande och firande, jublande och glädje, ska jag berätta för er vad Lupef har gett mig och hur jag hittade hem.

Livet är mörkt. Jag kan inte ställa tillbaka klockan som jag ställde om för en månad sedan, jag har det kollektiva ansvaret att informera mig om alla hemskheter som försiggår i världen och blankar jag tentan så blir jag betalningsskyldig till CSN. Det mörka blir kvar men låt oss lyfta fram även det ljusa. Här kommer jag med tips på saker att fira varje dag!

Kulturnatten: ett årligt sammelsurium av fin-, ful- och konstig kultur. Robotvernisager, balkanfötter, mandolinkonserter. Men bakom fasaden av ståhej och galej gömmer sig även en oanad berättelse om att växa upp i Lund.

Lars Winnerbäck, den 47 år gamla mannen har släppt ett nytt album som han har döpt till Neutronstjärnan, och i höst åker han på turné i Sverige. Han kommer till Malmö den 4:e november och dit ska jag, det är obligatoriskt när det är höst.

Kerstin Thorvalls självbiografiskt baserade bok Det mest förbjudna, är en bok om kvinnlig sexualitet och var därför skandalomsusad när den släpptes på 1970-talet. Den skapade en moralpolitisk debatt med särskilt fokus på kvinnligheten, njutningen och i vilken utsträckning dessa två skulle låtas samexistera. Det är en bok baserad på författarens egna erfarenheter som dryper av ångest och en vilja bort från uppväxten och dess strama ramar. Den utforskar hur den otillåtna sexualiteten kan vara ångestdämpande, men också hur den tillåtna sexualiteten skapar ångestspiraler.

I augusti 2018 påbörjade jag mitt första gymnasieår, utan en enda tanke på vad jag skulle göra efter studenten. Samlad i en sal med 29 andra elever som skulle gå i min klass, var de tre kommande åren i mitt liv redan schemalagda och mitt största bekymmer var rädslan för att mamma och pappas vodkaflaska skulle frysa efter att jag fyllt ut den med vatten. Nu sitter jag här och grubblar över min framtid var och varannan dag.

En molnig och blåsig augustikväll möts Fromm och Carlbring upp på nybrokajen i Stockholm för att åka en tur på en ångbåt. Genom kontakter (Elin Hallin), går de på båten och in i bistron utan betalning och gör sig redo för sin tredje ölrecension. Väl ute till sjöss spanar Carlbring en säl, vilket ses som ett bra omen för dryckerna som ska smackas, smuttas och sörplas. Uppställningen för kvällen består av: Wisby Pils, Stromma Eco Lager och Kiviks äppelcider torr eko.

Extra Extra! Gör revolution, nu endast till priset av ett osminkat ansikte! Bli den rebell du alltid drömt om, bara kasta fejkfransarna och din foundation! Varför inte slita av bh:n också nu när vi ändå är igång?

Under de senaste tre åren har en ny subkultur uppstått: Avanzakillar. Vi har alla kommit i kontakt med en ISK-anhängare i vardagen – när man pluggar på EC, på ens favoritkafé och på sociala medier, där de predikar det snabbaste sättet att bli miljonär. Min koppling till denna undervärld är genom min korridorskamrat Anton.

Kasta teet i hamnen! I augusti inledde jag fem månader på andra sidan Atlanten med att utforska Washington D.C.:s skrifter och monument som symboliserar man-made demokrati. Vart jag än tittade såg jag spår av liberalpolitiska idéer som gav mig fjärilar i magen; rättvisa inför lagen, betoning på äganderätt, och förstås, det sociala kontraktet. Ett demokratiskt experiment med start år 1789. Idag, 200 år senare, på samma mark som frihetskämpande nybyggare krigade mot sina kolonisatörer, finner jag mig själv gömma alkohol från North Carolina State University’s “Safety Inspectors”. Hur hamnade vi här?