Jag fångas i en åskstorm och överväldigas av världen runt omkring mig. Orden, vanligtvis mina bundsförvanter, kan inte fånga vad jag känner. Vad för betydelse har det som undgår beskrivning? Vad finns det kvar att tro på då varken religion eller ateism räcker till?
Det finns många traditioner här i Lund. Vissa som är nästan lika gamla som universitetet självt och vissa som tillkommit på senare dagar. Men vilka av dessa traditioner är egentligen värda att hissa och vilka vill vi totalt dissa? Nu när Lupef fyller 30 år tänker jag att vi ska grotta ner oss i vilka traditioner lundastudenter tycker bäst om. Utan traditioner skulle det knappast vara Lund och utan traditioner skulle vi knappast lockas till att plugga här. För det är inte direkt spettekakan som lockar oss alla hit ner hit till Skåne. Nej, för det är väl sittningarna, overallerna och sångböckerna vi lockas av?
Vi lever ett liv fullt av små ögonblick av glädje och skönhet. Livet är en ständig resa och varje dag innebär möjlighet till förändring och tillväxt. Att fira livet ger oss möjlighet att uppskatta de små detaljerna som ofta förbises. Det är att omfamna denna eviga förändringsprocess med öppna armar och ett öppet hjärta. Inte minst ska vi uppskatta gemenskapen och kärleken, att samlas med människorna som du tycker om. Ett förgyllt liv med minnen från de allra finaste stunderna, det är precis vad vi människor strävar efter.
På senare tid har det slagit mig oftare och oftare hur sjukt det är att vi lever i ett så avancerat samhälle som vi gör, utan att reflektera över de magiska prylar som vi tar för givet i vår vardag. Här är ett exempel på en sådan.
I år, 2023, fyller LUPEF 30 år. 30 år av gemenskap, aktiviteter, beslutsfattande och glädje. Helt fantastiska år, även om jag bara har varit delaktig i ett. Man kan ju tänka att ett år bland så många inte är mycket alls, men jag ska säga er att detta år har varit det hittills bästa i hela mitt liv, och för det mesta tack vare vår kära förening Lupef. Så i sann jubileumsanda, skålande och firande, jublande och glädje, ska jag berätta för er vad Lupef har gett mig och hur jag hittade hem.
Livet är mörkt. Jag kan inte ställa tillbaka klockan som jag ställde om för en månad sedan, jag har det kollektiva ansvaret att informera mig om alla hemskheter som försiggår i världen och blankar jag tentan så blir jag betalningsskyldig till CSN. Det mörka blir kvar men låt oss lyfta fram även det ljusa. Här kommer jag med tips på saker att fira varje dag!
Det måste vara årets mest hänsynslösa blandning av blåst och kyla innan vi kliver in i universitetshusets varma famn. Väl inomhus ringlar vi fram genom det förväntansfulla myllret av pol.kandare, fredsare och alla andra som anlänt till studentafton för att delta i det demokratiska samtalet denna novemberkväll.
Perfektion är passé. Även solen har sina fläckar. Panorama genomskådar sina fiender och ögonstenar efter sprickor i fasaden. Med fyra skribenter och en generativ AI på jakt efter spaningar är allt från humanister till diktatorer under lupp.
Jag sätter mig ner för att påbörja texten för Panoramas webbvecka, ett tema som jag själv röstade på att få skriva om, men varje ord jag formar i dokumentet känns tomt. De känns mer som utfyllnadsord än vad de faktiskt bidrar till en förmedling. Varje bokstav är en egen utmaning och kreativiteten, som en gång var en nära vän, har blivit någon jag inte längre känner igen.
På min 19-årsdag lämnade jag min hemstad med en känsla av hat gentemot den. Men nu kryper min kärlek till Stockholm tillbaka och jag tror jag har en teori om varför…
Ibland vill jag inte ens tänka tanken, vill inte ens närma mig idén. Helst vill jag egentligen inte ens tycka det. Men till och med jag måste erkänna ett litterärt geni.
Som sexuellt ambivalent 21-årig statsvetartjej är jag urtypen av en vegetarian (läs: pescetarian pga sushi). Trots detta har min relation till den plantbaserade kosten varit kantad av många utmaningar och att just jag skulle vara vegetarian är långt ifrån självklart.