Utdrag ur papperstidningen

Kerstin Thorvalls självbiografiskt baserade bok Det mest förbjudna, är en bok om kvinnlig sexualitet och var därför skandalomsusad när den släpptes på 1970-talet. Den skapade en moralpolitisk debatt med särskilt fokus på kvinnligheten, njutningen och i vilken utsträckning dessa två skulle låtas samexistera. Det är en bok baserad på författarens egna erfarenheter som dryper av ångest och en vilja bort från uppväxten och dess strama ramar. Den utforskar hur den otillåtna sexualiteten kan vara ångestdämpande, men också hur den tillåtna sexualiteten skapar ångestspiraler.

I augusti 2018 påbörjade jag mitt första gymnasieår, utan en enda tanke på vad jag skulle göra efter studenten. Samlad i en sal med 29 andra elever som skulle gå i min klass, var de tre kommande åren i mitt liv redan schemalagda och mitt största bekymmer var rädslan för att mamma och pappas vodkaflaska skulle frysa efter att jag fyllt ut den med vatten. Nu sitter jag här och grubblar över min framtid var och varannan dag.

En molnig och blåsig augustikväll möts Fromm och Carlbring upp på nybrokajen i Stockholm för att åka en tur på en ångbåt. Genom kontakter (Elin Hallin), går de på båten och in i bistron utan betalning och gör sig redo för sin tredje ölrecension. Väl ute till sjöss spanar Carlbring en säl, vilket ses som ett bra omen för dryckerna som ska smackas, smuttas och sörplas. Uppställningen för kvällen består av: Wisby Pils, Stromma Eco Lager och Kiviks äppelcider torr eko.

Extra Extra! Gör revolution, nu endast till priset av ett osminkat ansikte! Bli den rebell du alltid drömt om, bara kasta fejkfransarna och din foundation! Varför inte slita av bh:n också nu när vi ändå är igång?

Under de senaste tre åren har en ny subkultur uppstått: Avanzakillar. Vi har alla kommit i kontakt med en ISK-anhängare i vardagen – när man pluggar på EC, på ens favoritkafé och på sociala medier, där de predikar det snabbaste sättet att bli miljonär. Min koppling till denna undervärld är genom min korridorskamrat Anton.

Kasta teet i hamnen! I augusti inledde jag fem månader på andra sidan Atlanten med att utforska Washington D.C.:s skrifter och monument som symboliserar man-made demokrati. Vart jag än tittade såg jag spår av liberalpolitiska idéer som gav mig fjärilar i magen; rättvisa inför lagen, betoning på äganderätt, och förstås, det sociala kontraktet. Ett demokratiskt experiment med start år 1789. Idag, 200 år senare, på samma mark som frihetskämpande nybyggare krigade mot sina kolonisatörer, finner jag mig själv gömma alkohol från North Carolina State University’s “Safety Inspectors”. Hur hamnade vi här? 

“Oh, baby, baby”

Alla vet vem som gjort låten och alla har hört den. Om du inte gjort det har du levt under en sten. Britney Spears är en av 2000-talets mest kända popstjärnor, vars låtar alltid kommer att kännas igen på klubbar och hemmafester. Hon är en ikon och hennes talang är inget som jag ämnar ifrågasätta. Samma år som Britney Spears släppte låten som exploderade i musikvärlden, lanserade en annan popstjärna sin karriär – Xtina! 

Höstbudgeten presenteras, finansiering till folkbildningen stryps och studieförbund över hela landet tvingas krympa sina verksamheter. Dessa beslut tas trots att studieförbunden utgör en vital del av den svenska demokratin. Dagens makthavare verkar vara i akut behov av den bildning de själva gör svårtillgänglig.

När det kommer till temat skandaler kan jag nästan inte tänka mig ett bättre tema än vår egen konung, Carl den XVI Gustaf. En man som under sina 50 år på tronen har underhållit det svenska folket med sina felsägningar, fadäser och fortkörningsanklagelser. Trots denna underhållande herre vi kallar vår kung uppstår en större fråga hos mig; är det inte en skandal i sig att ha en kung som vi inte tar på allvar?

“Har du hört det senaste?” “Gissa vad?” eller “Vänta bara tills du får höra det här!” Det är så vi inleder samtal när vi ska föra vidare högst personliga och spännande nyheter om andra. Varför tycker vi egentligen att skvaller och skandaler är så lockande?

Vi läser alla nästintill dagligen om utvecklingen i kriget mellan Ukraina och Ryssland. Det våld och elände som har orsakats har knappast gått att missa, en geopolitisk konflikt vars like Europa inte har sett på många år. Men jag kan inte annat än att känna jajaja, och undra varför svårigheterna för min grupp, odrägliga läsare av ryska klassiker, aldrig tas upp i mainstream media.

Eller ja, förutom den lilla detaljen att jag aldrig har backpackat i Asien då. Istället var jag utbytesstudent i gymnasiet och kombinationen av hybris och självförakt som drabbade mig när jag kom hem gjorde mig till en något odräglig medmänniska.