Senaste inläggen

Ibland vill jag inte ens tänka tanken, vill inte ens närma mig idén. Helst vill jag egentligen inte ens tycka det. Men till och med jag måste erkänna ett litterärt geni.  

Som sexuellt ambivalent 21-årig statsvetartjej är jag urtypen av en vegetarian (läs: pescetarian pga sushi). Trots detta har min relation till den plantbaserade kosten varit kantad av många utmaningar och att just jag skulle vara vegetarian är långt ifrån självklart. 

Spanien. Lika mycket kärlek som jag känner för det här landet, lika mycket får jag en klump i magen av tanken på hur saker och ting bara verkar få fortgå där. Hur uråldriga tankesätt verkar lika fastetsade som den oskrivna regeln att aldrig äta middag innan 21.

Vad ser du på bilden här ovan? En radio, en veckotidning, en väckarklocka och en kamera, det vill säga diverse olika prylar som alla fyller egna, värdefulla funktioner. En stor sorg för mig att vi börjar se mindre och mindre av prylar som dessa nu förtiden. Radions morgonnyheter, den digitala kamerans färgglada, skarpa bilder och dagstidningens skvaller har allesammans ersatts av en enda pryl, vår mobiltelefon. Detta är knappast en nyhet men ändå något jag reflekterar över dagligen och som jag tycker är ganska sorgligt.

Jag har alltid haft insikten att jag har varit (och är fortfarande) ett Harry Potter fan av den värsta kalibern, men jag blev starkt påmind av detta när jag under oktober månad började att se om alla filmer. I höjden av min besatthet av den magiska världen, avskydde jag att ens tänka på filmerna. Enligt mig var de en grov kränkning mot de sju böckerna som hade skapats med en sån omtanke, där varje detalj var livsviktig för berättelsen (men kanske främst för mig).

En regnig oktoberdag cyklar jag österut, uppför Skånes kanske enda och värsta uppförsbacke. Med kramp i benen stannar jag vid rött i korsningen mellan Tunavägen och Tornavägen och gör mig redo för en vänstersväng. Svängen resulterar i en argt tutande chaufför, nästan en krock med buss och en skakad Vendela. När jag traumatiserat återberättar händelsen för min Lunda-födda vän, så påminner hon mig om att alla skånska trafikfaror egentligen kommer från Stockholm.