Den 19 november 2024 var det 1000 dagar sedan kriget i Ukraina bröt ut. Jag tror knappt någon av hos förstår hur lång tid det egentligen är. Den 24 februari 2022 förlorade jag ett hem och sedan dess har jag alltid försökt finna min väg tillbaka. Men när man inte kan hitta hem till fots, med tåg eller flyg – då kan man alltid ta köksvägen.
Att välja sin inriktning på polkand är svårt och läskigt. Det känns som att man står inför ett ödesdigert val som kommer styra hela ens framtid. I våras var det min tur att välja. Jag vill nu därför ge några väl valda ord till alla som nu är i samma sits.
I och med min rubrik kan man tro att jag syftar på den faktiska vägen hem till Norrbotten. Känner man mig vet man att det inte är en dum gissning då jag spenderat rätt många timmar på att babbla om de logistiska val som finns när jag ska transportera mig hem. Även om det är både komplicerat och olyckligt, kommer denna text handla om något lite mer abstrakt. Om valet mellan mitt hem och livet jag egentligen vill leva. Mellan familj och karriär, mellan dröm och dröm.
Jag skrollar allt oftare igenom albumet ”Barndomsbilder” på min telefon och fastnar vid bilderna från Kenya. Det som då var mitt hem är numera bara bilder på en skärm. När jag minns min tid där, växer en längtan inom mig – som om något väldigt viktigt fattas. Är det bara nostalgi, eller är det ett behov av att hitta tillbaka till mig själv och de rötter som en gång formade mig?
Alla som haft oturen att ha någon sorts konversation med mig har troligen fått höra om de 3 åren jag och min familj bodde i Prag, huvudstaden i Tjeckien. Jag flyttade dit som 9-åring och flyttade därmed hem när jag var 12 (9+3=12, märks att jag har läser nek2), och flytten dit var definitivt en av de mest dramatiska perioderna i mitt liv, men jag tror faktiskt att flytten hem har haft en större påverkan på vem jag är idag. Flytten hem är i alla fall något jag reflekterat över betydligt mer under åren.
Lund – staden som vibrerar av studentliv, akademiska framgångar och kulturell historia. Men på en plats där folkmassor fyller korridorer, nationer och spex, ekar läktarna på Klostergårdens IP ofta tomma. Det har blivit en symbol för stadens märkliga paradox: en storstad i miniatyr med över 100 000 invånare och en enorm tillströmning av unga människor, men ändå utan ett levande fotbollsengagemang. Ikväll, den 21 november klockan 18.30, kan allt detta vara på väg att ändras.
Det är en grå och mulen dag i november. Jag kliver på pendeltåget till Malmö som är försenat för femte gången denna vecka, sätter mig på första lediga plats, tittar ut genom fönstret och tåget börjar sakta rulla mot Malmö. Mobilen plingar till i fickan, det är ett sms från en av mina närmaste vänner hemma i Göteborg. “När kommer du hem igen, jag saknar dig?”. Liknande meddelanden med samma klang och innehåll har dykt upp i mobilen titt som tätt sedan jag flyttade till Lund för drygt ett år sedan; “När kommer du hem igen?” “Det var så längesen vi sågs!” “Det är inte som det var när vi var yngre…”
Korre, parran, TDC, pol kand, sittning, spex, lundensiskt, lundakarneval och studentikost- vad betyder alltihop? Som en nyinflyttad gröngöling i Lund är mycket av det självklara i själva verket inte så självklart och Lund känns kanske inte ännu som hem ljuva hem. Men till alla mina obevandrade medmänniskor, som liksom jag själv landat i Lund denna höst – frukta icke! Än finns det hopp för oss, och jag tror minsann att vi kan hitta hem i denna möjligheternas stad.
Vad är det som försiggår? Vi har att göra med en B-psykos hos reseutskottet. Först Budapest, sedan Berlin och nu Baleal? Och vad gäller framtida resor verkar besattheten kring bokstaven B vara fortsatt tongivande – Lupef styr även skutan till alpbyn Bad Gastein nästa år. Denna bokstavsmani är såklart en förunderlig slump, men kan den ändå vara ett vinnande koncept? Jag var med när Lupef besökte surfbyn som börjar på B och anser mig därför ha mandat nog att yttra mig i frågan.
Tre veckor efter det amerikanska valet sitter jag i Austin, Texas. Trump har precis vunnit valet
och medan vi svenskar fruktar de nästkommande fyra åren är stämningen på topp här. Hur
kan det egentligen vara så, att personer som jag har så mycket gemensamt med, kunde rösta
fram en person som mitt land ser som en jubelidiot som vill avbryta globalt samarbete och
riskerar internationell säkerhet? Jag gör mitt bästa för att försöka förstå.
På Lunds nationsklubbar gäller en strikt ”en enhet per person-princip”.
Reglerna sägs främja ansvar och säkerhet, men leder allt som ofta till
frustration och långa köer. Är det inte dags för nationerna att fråga sig själva
om principen gjort sitt?
Från alla håll hörde jag hur utbytet var en underbar möjlighet; för att vidga sin världsbild, lära känna nya människor från alla delar av världen och få uppleva något som skulle få en att växa som människa. Vad jag inte visste då var att utbytet skulle vara ett tillfälle för mig att hitta hem – inte bara rent faktiskt genom att få möjlighet att dela denna upplevelse med delar av min familj som bor här i Chile, men också genom att få hitta hem till mig själv.