“Har du hört det senaste?” “Gissa vad?” eller “Vänta bara tills du får höra det här!” Det är så vi inleder samtal när vi ska föra vidare högst personliga och spännande nyheter om andra. Varför tycker vi egentligen att skvaller och skandaler är så lockande?
Vi läser alla nästintill dagligen om utvecklingen i kriget mellan Ukraina och Ryssland. Det våld och elände som har orsakats har knappast gått att missa, en geopolitisk konflikt vars like Europa inte har sett på många år. Men jag kan inte annat än att känna jajaja, och undra varför svårigheterna för min grupp, odrägliga läsare av ryska klassiker, aldrig tas upp i mainstream media.
Eller ja, förutom den lilla detaljen att jag aldrig har backpackat i Asien då. Istället var jag utbytesstudent i gymnasiet och kombinationen av hybris och självförakt som drabbade mig när jag kom hem gjorde mig till en något odräglig medmänniska.
Den soliga majkvällen går av stapeln hemma hos Fromm. Valborg och alla dess tillhörande borgar har lämnat redaktionen luspanka, men ölen måste likväl recenseras! Recensenterna har därför tvingats vända sig till monopolets måttligt billigare utbud och fyra tappra öler har valts ut för inmundigande. Fromm och Carlbring återvänder ‘by popular demand’. Fyra öl har valts, en vinnare skall Coras!
Ester Blenda Nordström var en journalist som snabbt blev känd för sina djärva och avslöjande reportage. Hon var en rebell med penna. En person som visade att det var möjligt att utmana de etablerade normerna och som heller aldrig skyggade för att blotta sanningar och orättvisor.
Måndagen den 20:e mars slutade jag snusa för kanske tionde gången. Att sluta snusa är inte lätt och det är inte kul. Så här såg de första tre dygnen ut.
Otaliga gånger bönade och bad jag familjens största sagoberättare, min farmor, att återge historien om hur det gick till när min pappas familj kom till Sverige. En för ett barn rafflande historia, med många oväntade vändningar och osannolika bikaraktärer, men som egentligen bara är ett rått, brutalt och smärtsamt porträtt av ett land som fortfarande läker.
På Europaparlamentets hemsida går det att läsa: “Schengenområdet är en hörnpelare i det europeiska projektet” och “en av de mest påtagliga framgångarna för den europeiska integrationen”. Efter att ha rest runt i Europa och blivit stoppad på majoriteten av gränserna jag passerade, befarar jag att Schengenområdets glansdagar är förbi. Och jag oroar mig för vad en vittrande hörnpelare innebär för det europeiska projektet.
Lund, en stad med allt från härliga studenter till glada pensionärer, där aktiviteterna är många och skratten fler. Men mitt ibland allt det där fina, finns den digitala tillvaron som ofta kan få dagarna ur balans.
Innan Vildanden var känt som det där stället som är så långt borta var det känt för något helt annat – en pub. Den finns inte längre kvar men i stället finner jag mig i en namnlös känsla. Tänk om saker kunde har varit annorlunda…
För snart två år sedan var jag på väg ner till Barcelona med en dröm om att lära mig spanska. Det är en dröm jag skäms över idag. Nu tänkte jag berätta om ett antal iakttagelser jag gjorde när jag för några veckor sedan åter besökte staden, nu med nya ögon.
Klockan är för mycket för att ringa hem till päronen men jag gör det ändå. Jag bara måste. Lite lagom generad över att jag aldrig hört den, men alldeles för exalterad för att inte berätta ringer jag två gånger. De svarar och jag går rakt på sak.