Krönikor

Fem fyrtiotre. Jag vaknar med ett ryck. Klarvaken i mörkret. Inget ovanligt, jag har varit nervös på senaste och haft svårt att sova, jag ska flytta till korridor. Livet har känts nytt, spännande, fräscht. Jag fyllde tjugo i helgen. Dags att bli vuxen. Jag försöker somna om, det är säkert fortfarande mitt i natten. Nej, vänta, mamma är nog vaken – någon går förbi min sovrumsdörr och lyssnar på en nyhetssändning. Jag hör inte vad som sägs, men reportern rabblar i allvarlig ton. Jag vet direkt.

Jag tror att det som jag saknar mest med att bo i Lund är bristen på hav. Istället omfamnas vår universitetsstad av stora fält och gröna slätter. Tar man sig utanför studentbostäder och kyrkor möts man av något som ser ut som en av Windows standardbakgrunder. Vill man ha vatten får man söka sig till LTH och Sjön-sjön.

Vad längtar jag efter? Jag längtar till exempel efter att novischperioden ska ta slut, även fast den varit bland det roligaste jag gjort i Lund. Ibland längtar jag efter att roliga saker ska ta slut, så att jag kan få tänka tillbaka på dem. Det finns något härligt i att vara färdig med något och minnas de fina stunderna.

“Varje gång jag simmade ut i en sjö tänkte jag att det var sista gången, men sedan simmade jag alltid tillbaka, det fanns ett sug i alla hav och sjöar som man måste spjärna emot, man måste sparka sig in till land” (Hunter i Huskvarna)

Serien jag sett flest gånger och aldrig tröttnar på har försvunnit från Netflix. Kris och panik. Som en del av sorgeprocessen gav jag “Sex and the city” ett försök. Sist på bollen har jag börjat följa de fyra tjejernas liv i New York. Fester, middagar och vackra kläder.

För några veckor sedan publicerade Dagens Nyheter ett uppmärksammat reportage med makarna Bergström om Internationella Engelska skolan (2020-12-09). Barbara Bergström är grundare av skolan och tillsammans med sin man, med tidigare politisk karriär, är de minoritetsaktieägare. Detta efter att Barbra 2012 sålde skolan till amerikanska ägare och tjänade hela 918 miljoner kronor.

Det var egentligen inte meningen att jag skulle påbörja en kandidat i statsvetenskap. Eller, inte meningen och inte meningen, det var inte ett val jag gjorde. Till skillnad från många av Panoramas läsare vaknade jag inte en dag, gick in på antagning.se och sökte in till Pol.kand, PPE eller Freds- och konfliktprogrammet. Allt började med en fristående kurs i statsvetenskap.

I min tidiga tonår strök jag och mina kompisar ofta runt på Heden i Göteborg under Gothia Cup. Den höga koncentrationen av jämnåriga från världens alla hörn under denna sommarvecka varje år var fascinerande. Mina vackra kompisar hade svansar av dreglande pojkar efter sig. De slängde med sina långa blonda hår och världen stannade upp. Dröser av fotbollsspelare testade lyckan och gjorde allt för att sno åt sig en kyss av dessa exotiska varelser. I bakvattnet hasade jag efter. Med stora ögon. Uppslukad av skådespelet som pågick framför mina ögon. Ett sting av avundsjuka kändes i bröstet. Ingen gav mig så mycket som en blick. Vad gjorde jag för fel?

Vi känner nog alla igen känslan. Du har börjat läsa ett samhällsvetenskapligt program på universitetet. Programmet är intressant och roligt, men det är något som skaver. Du får ju ingen yrkestitel!

Min generation är kanske den sista i Sverige som kan minnas en värld innan sociala medier. Jag hade precis börjat högstadiet när smartphones gjorde intåg i svenskarnas liv. Skolgården tömdes på basketspelande elever och ersattes av ett stillasittande skärmstirrande i korridoren. Till en början roade vi oss med mobilspel som Angry Birds och Hill Climb Racing. Med tiden blev spelen barnsliga och byttes istället ut mot sociala medier som Facebook, WeHeartIt och Instagram. Via apparna matade jag min pubertala hjärna med bilder på smala men samtidigt muskulösa tjejer som drack gröna smoothies.

Min bokhylla är full av böcker. Hemma hos mina föräldrar har jag ännu fler. Jag skickar efter stora paket på bokrean varje år. Köper en klassiker var gång jag går in på Erikshjälpen.

Jag älskar att köpa böcker, och jag älskar att läsa dom. Men oftast gör jag bara det första. Tar mig till akademibokhandeln och väljer lagom noga ut en bok som jag i stunden faktiskt är innerligt motiverad till att läsa. Men när jag kommer hem används boken efter några sidors håglöst läsande bara som en inredningsdetalj.